Från källarhålet

Redan här anades mästaren. En ovanligt tunn bok för att komma från Fjodor. (Denna upplaga kom 1986. Originalet publicerades i en tidskrift 1864.) Men oj, vad den väger tungt. Ur texten på omslagets baksida knycker jag detta citat: "(...) rymmer hela den ideologiska grund som Dostojevskij sedan byggde vidare på i sina efterföljande mer uppmärksammade verk Brott och straff, Idioten och Bröderna Karamasov". Och som han byggde vidare... De tre verken tillhör ju det yppersta toppskiktet i litteraturens världshistoria.

"Här går han för första gången in på de existentiella problem som han sedan skulle brottas med hela sitt liv: kärleken och lidandets villkor, förhållandet mellan förnuft och vilja (...)"

Så här börjar detta lilla mästerverk: "Jag är en sjuk människa... Jag är en ond människa. En frånstötande människa." - Klart man vill fortsätta läsa efter en sådan början.

"(...) jag är intelligentare än alla omkring mig" (s. 13) och "(...) alla okomplicerade handlingsmänniskor är handlingskraftiga just därför att de är trögtänkta och inskränkta" (s. 21) och "(...) ingen liknade mig och (...) jag liknade ingen" (s. 51) är några citat som jag tycker fångar lite av stämningen i denna bok.

Ulla Roseen formulerade sig bra i sitt efterord. Den här boken är "(...) en studie i ensamhet, osäkerhet och kärleksbrist" (s. 146). Huvudpersonen "(...) har 'så vant sig av vid livet' att när han möter det förmår han inte ta emot det (...)" (s. 146).

Boken är slutligen, i mitt tycke, en av de första betydelsefulla skildringarna av en outsider. (Om figuren Don Quijote skall räknas som en outsider, så måste förmodligen romanen om honom räknas som den första outsiderskildringen.)

Dostojevskij förde in djuppsykologin i skönlitteraturen. Tidigare hade man bara nafsat i skinnet. OK, Shakespeare och några andra mästare tog sig in under skinnet. Men Dostojevskij tog sig in i hjärnan! Efter "Brott och straff" är litteraturen inte längre sig lik.