Dagens bildgåta

Känns det igen? Vad heter "huset"?

Ledtråd 1: kokosnötter. Ledtråd 2: vad har jag döpt bilden till?

Den person som först levererar rätt svar får äran.

(Mitt kort.)

Nicka in bollen med Nick

Vi tar en Nick Cave-video till - här.

Nick & Kylie

Man kommer inte undan Dylan. Här har vi en tolkning av den här.

Rosemarys baby

Så fruktansvärt skickligt... Polanski är sannerligen en av de verkligt stora mästarna.

(Bilden är en detalj.)

Ända sedan "Repulsion" har jag försökt hänga med i hans karriär. Några av mina största favoritfilmer är regisserade av honom: "Vampyrernas natt", "Macbeth", "Chinatown", "Tess", "Bitter moon", "Pianisten" - och denna.

Han är en mästare på att bygga upp stämningar. Med små, skenbart enkla medel får han publiken dit han vill. Han har jämförts med Hitchcock och det är ganska passande - men lärjungen överträffar läraren. Jag skulle vilja kalla Polanski för den saknade länken mellan Hitchcock och Kurosawa. Det är raffinerat och mycket elegant. "Rosemarys baby" innehåller, om jag minns rätt, egentligen bara en enda blodig scen: när hon görs havande med djävulens son. (Att det kan sippra fram lite blod när hon tar en spruta räknas liksom inte.) Och ändå blir filmen olidligt spännande p.g.a. regissörens psykologiska fingertoppskänsla.

När man om några decennier skriver filmens historia på nytt tror jag, att Polanski räknas som en av de största regissörerna någonsin - större än Buñuel, Godard, Truffaut, Chabrol, Bergman, Scola, Bertolucci, Pasolini, Ford, Welles m.fl.

Bob igen

Nu har jag åter igen roat mig med att översätta en Dylan-text. Den här gången blev det "Positively 4th Street" som drabbades av min översättning. Var så god - direkt ut ur ugnen:

Fjärde gatan, helt klart

Att du har mage
påstå du är min vän
När jag va' låg
så stod du och flina'

Att du har mage
påstå att du kan va' min vän
Du vill ju bara va'
med för att vinna

Du sa' jag sänkte dej
Du vet du ljuger då
Om du är så stött,
så kan du visa det

Du sa' din tro försvann
men det är inte så
Du hade ingen tro
och du vet det

Jag vet ju varför
du snackar bakom min rygg
Jag bruka' va' i samma gäng
du är i

Tror du jag är så himla dum
att jag ska kröka rygg
för så'na som fattar noll
av allt det som jag snart skall bli

När du ser mej i sta'n
så överraskas du
Säger "Hur mår du? God tur!"
men du bryr dej ej

När du vet så väl som jag
du ser mej hellre satt ur spel
Varför kan du inte nu
blott skrika

Nej, jag mår ej särskilt bra
när jag ser dej trösta trashjärtan
Om jag va' en mästertjuv
kanske jag tog dem

Och nu vet jag du är så missnöjd
med din position och din plats
Kan du inte se:
inte mitt problem

Jag önskar - för en gångs skull
att du va' i mina skor
och just denna enda gång
jag vore du

Ja, hoppas att för en gångs skull
du kan va' i mina skor
Fatta så tradigt det är
att se dej.

Sabotage

Nu är det tydligen några fjantar där ute som inte har något bättre att pyssla med än att försöka sabotera Blogger. Sicka jubelåsnor. De borde doppas i tjära och rullas i singel och sedan släpas i hälarna till närmaste stortorg för allmän bespottning och spe. Att försöka sabotera Blogger är ett mycket allvarligt brott mot yttrandefriheten och skall bestraffas utan pardon. I det fallet är jag gammaltestamentlig.

Gardner om romanskrivande

Det är nyttigt att då och då svepa med blicken över bokhyllan. När jag gjorde det nyss återfann jag en tunn, liten oansenlig sak (från 1986) som är så klok, så klok:

Det vore ett helgerån att bara relatera till denna pärla till bok utan att citera. Inte katten kan jag formulera detta bättre än vad författaren själv gjorde. Därför blir jag nu frikostig med citat.

"(...) om läsaren inte känner någon spänd förväntan, då lägger han till slut ifrån sig boken." (s. 18)

"Om man arbetar mycket hårt med att göra något som man anser betydelsefullt, exempelvis berätta en historia utomordentligt väl, då blir man irriterad av att se någon annan göra det dåligt." (s. 39)

"Temat är som golven och de bärande bjälkarna i ett fint gammalt hus, oumbärligt men i regel inte det som gör läsaren andlös." (s. 41)

"När huvudpersonen är ett offer, inte någon som gör något utan någon som det görs mot, då kan det inte bli någon verklig spänning." (s. 45)

Och så till sist denna ljuvliga parentes: "(Inbilla er inte att alla goda författare slutligen blir publicerade.)" (s. 64)

Jag hoppas dessa citat har väckt en viss nyfikenhet. Boken är sannerligen värd en större läsekrets än vad den hittills haft.

Kung för en dag

I dag trillade lönen in på banken. För en halvfigur som jag betyder det: Kung för en dag. Hustru min storhandlade nödvändiga basvaror och tog sedan svängen runt ett gatukök. Det var läge för hämtmat. Girostallrikar slank ned med rödvin. Lite smålyxigt så där mitt i veckan.

Det blir sannolikt inte flera utsvävningar före nästa lön. Måtte vi hålla oss friska... Vi har inte råd med karensdagar.

Återanvänt. 12

Den 10 november 2004 skickade jag ett mejl till några vänner:

Fotobok

Man brukar säga att en bild säger mer än tusen ord.
Ibland är ju det talesättet givetvis bara gallimatias.
Ibland stämmer det.
När det gäller boken "Possible relatives / Eventuella anhöriga" är det helt relevant.
Det är en fotobok av Tina Enghoff, med efterord av Georg Klein.
Bilderna föreställer olika lägenhetsinteriörer, strax efter det att personen som bodde i lägenheten har dött.
Vi får se chockerande bilder. Bilder som nästan fungerar som våldtäkt på ögat. Bilder från rum som man inte trodde fanns.
En ruggig bok. En tankeväckande bok. En bok som kan ersätta flera traggliga timmar i en lektionssal på ett universitet. En bok som ropar "Bry dig!"

Låna eller köp!

Tillägg i dag: smakprov.

Ritchie i sitt esse

Om man gillar Ritchie Blackmores gitarrspel, så måste man ha den här plattan:

Här finns bl.a. "I surrender" och titellåten - som f.ö. bygger på Beethovens nionde symfoni. Sådan var han, Ritchie: han knyckte från klassisk musik, rockade till den och gjorde något helt unikt. Elegant är bara förnamnet.

När han inte var engagerad i Deep Purple, så brann han för Rainbow. Det här albumet kan inte påstås vara Rainbows bästa (ty det tycker jag livealbumet "On stage" är) men jag nämner det av en särskild anledning. Det femte spåret - "Vielleicht das nachste Mal (Maybe next time)" - är helt instrumentalt och rymmer något av det vackraste gitarrspel man kan höra. Den låten är min favorit bland alla de låtar där Blackmore var i sitt esse på gitarren. Albumet är värt ett inköp just p.g.a. den biten.

Kärlekens makt

Här hade jag tänkt lägga in en bild. Nu får det vara. Jag är sur. Tidigare i dag lyssnade jag på radion i bilen. De spelade Jennifer Rushs "The power of love". Oj, vilken bra låt det var! Sådana lyckoträffar som är så bra och passar så utmärkt ihop med artisten och rösten görs det bara en vart femte år, ungefär. Jag trodde, att jag hade singeln kvar. Nix. Jag har väl lånat ut den någon gång, mitt dumma nöt. Aldrig mera skall jag låna ut en skiva. Nå, här är videon i alla fall. Beat that.

Lejonkungen

Stackars barn som inte har fått växa upp med tecknade Disneyfilmer. Vad vore en uppväxt utan "Djungelboken", "Aristocats", "Robin Hood" och alla de andra gamla godingarna? Men bäst av dem alla tycker jag att denna är:

I mitt tycke är manuset till denna film av Shakespeareklass. Helt makalöst bra för en tecknad film. Persongalleriet, dramatiken, effekterna, humorn och allvaret i perfekt kombination etc. Filmen är suveränt bra i sin nisch. Läs recension här.

Kass reklamfilm

Jag blir så störd på H&M:s reklamfilm om "Modern Classic". Snobbfjanterier. Vad vill man? Vem vänder man sig till? Att låta Fläskkvartetten - eller vilka det nu är - göra en nästan oigenkännlig version av Depeche Modes "I just can't get enough" tänkte man nog skulle vara helt genialt. Icke. Och vad är det för miljö? Nedlagda operationssalar med ny inredning? Så sterilt och desinficerat och vitt och kallt att man blir totalt avtänd. Och så detta mellanting mellan reklamfilm och kortfilm med lite (nåja) handling i! Suck. Det är enbart ICA:s reklamgäng som klarar av det.

Annan användning

Löparskor är färskvaror, har jag fått lära mig. Handeln vill lura oss att köpa nya par varje år. Löjligt. Rent juridiskt sett borde de hålla i tre år vid någorlunda normal användning. Nu är det akut för min del att skaffa nya, eftersom de jag nu använder har tappat en del av "stötdämparna". Men om det skall vara någon reda med nya skor, så måste de få kosta. Jag får således önska mig nya dojor i födelsedagspresent. I nödfall kan jag antagligen använda mina nuvarande till att gå med. I morgon bitti skall jag testa denna promenadidé - före frukost.

Bild att tänka kring

Var så god - nu får du vara interaktiv. Hitta på en bra bildtext. (Kortet tog jag våren 1997, men det är mindre viktigt.) Nu får du tänka fritt kring vad denna bild betyder just för dig.

Jag tänker inte styra dig in på något särskilt spår. Associera fritt och låt tankarna fladdra hit och dit. Hur lyder din bildtext?

Förändringar är på G

Den uppmärksamme läsaren av denna blogg har antagligen lagt märke till ett visst mönster. Jag skriver om en film, sedan om en skiva, sedan om en bok. Och så börjar jag om: film, skiva, bok. Men ofta sticker jag emellan med något annat (som foton, vykort, kuriosa m.m.). Nå, detta kan ju inte fortsätta i all evighet. Jag har c:a 2.000 böcker, men bara runt 450 vinylplattor och c:a 280 CD-album - plus en himla massa kassettband. VHS-filmerna är några hundra och DVD-filmerna färre än femtio. (Jag blir mer och mer kräsen med åren.) Enkel matematik säger, att jag kan inte fortsätta skriva om filmer i lika stor utsträckning som jag skriver om skivor - och ännu mindre i samma utsträckning som dito om böcker. Jag måste alltså ändra upplägget. Jag vet lika lite som du var vi hamnar...

Blanda du till hälften bark i brödet

Puh, vilken kämpig månad det har varit. I går fick vi köpa det nödvändigaste med Shell-kort, bara för att kunna hålla näsan över vattenytan. Yngsta dottern har lunginflammation, men medicinen som läkaren skrev recept på är så dyr att den kan vi inte köpa ut förrän på onsdag - när lönen har ramlat in på kontot.

Förr i tiden var det mest januari som var en så'n där grym månad. Nu verkar det bli fler och fler sådana suga-på-ramarna-månader. Och så skall givetvis allting ta slut på en gång. Vi måste storhandla kopiösa mängder på onsdag, ty allt är helt eller nästan slut: dasspapper, idealmjöl, tandkräm, deodorant, Proviva blåbärsdricka etc. o.s.v. Typiskt. Murphys lag om alltings djävlighet är ungefär lika stark som gravitationslagen.

Att älska med samma person livet ut

I dagens söndagsbilaga till Aftonbladet hänvisar man till den här boken (1988):

Kvällstidningarna är pigga på det där - att skriva mycket om sex. De vet att det säljer bra. Jag vill här bara göra ett litet påpekande: Att det nästan alltid - så gott som utan undantag - är bäst att gå direkt till källan. Det här är källan i det här fallet.

Ämnet är så klart jätteviktigt. Hur håller man (den fysiska) kärleken vid liv? Här får vi många goda råd i detta område. Ett par citat: "Att hålla sig i form fysiskt är ett förnämligt sätt att hålla sig i form sexuellt. (...) Man kan helt enkelt inte bli sexuell förrän man är fysisk." (s. 163).

Det många vuxna saknar i det sexuella samlivet är den intima beröringen utan samlag. Samlaget kan bli ett hinder för intimiteten - hur märkligt det än låter. Många längtar efter den där pettingkänslan man hade i ungdomen. I den här boken finns exempel på just sådana övningar där man tränar förmågan till sexuell njutning - utan penetrering. Så här skriver Dagmar om en av övningarna: "Denna övning har visat sig vara otroligt befriande för många par. Tack vare den kan de ha upplevt orgasm utan samlag för första gången och för en gångs skull kunnat vara fullständigt inriktade på den egna njutningen." (s. 83).

Du som har varit med ett tag och vill ha in lite mera spänning i vardagen: Låna boken på "bibblan" eller sök den i antikvariat.

Försvunna blankrader

Nu ser jag, att det har försvunnit en massa blankrader i mina tidigare poster. Så störande! Blankrader är estetiskt tilltalande. De ger en andhämtningspaus mellan styckena. Att vara utan dem känns inte alls bra. Jag hoppas få bukt med det problemet snart.

Mera moderattrams

Moderaten som försöker "tracka" mig såg mig en morgon ganska nyligen när jag kom cyklande med hjälm på huvudet. Han tillhör den konstiga skara som tycker det ser så fånigt ut med cykelhjälm. Alltså kunde han inte låta bli att kommentera det faktum att jag hade cykelhjälm. Han sade: "Så hackspettarna flyger lågt i dag?".

Ho, ho. Simpel humor. Det är så typiskt för moderater. Simpla nöjen för simpla själar. Billiga och låga nålstickskommentarer.

Ny "look"

Nu provar jag en annan mall ett tag. Man måste ju variera sig lite emellanåt. Gå nu in i katalogen till Bloggportalen och ge mig en massa 9:or. Tack!

Ett makalöst livealbum

Det skall erkännas: jag är ingen hårdrockfantast. Men jag diggar melodisk hårdrock med skickliga musiker. När det mest blir larm och skrik kan ni räkna bort mig. Nå, det här är antagligen det bästa livealbum som någonsin gjorts inom hårdrocken:

Här kryllar det av lysande instrumentella insatser och sångaren Ian Gillan sjöng oerhört bra, t.ex. i "Child in time". Ritchie Blackmore gjorde här några av sina vassaste insatser på gitarren, t.ex. i "Strange kind of woman". Men alla var grymt bra - jag har svårt att tänka mig en annan hårdrockgrupp med lika skickliga musiker som i denna uppsättning. Och albumet blir därmed kanske ett av de bästa livealbum som någonsin gjorts - oavsett genre.

Läs gärna mera om Deep Purple här. Digga!

Nonsens

När jag hade varit på återvinningsstationen och skulle köra hem igen hamnade jag bakom en bil med dekalen "Opel - Europas mest köpta bil". Jaha. Vad säger det - egentligen? Mest köpt en särskild dag 1948? Mest köpt en speciell vecka/månad/annan period? Eller mest köpt genom alla tider? Och vadå "Europas mest köpta"? Betyder det "den bil som blivit mest köpt av alla bilar som har sitt ursprung i en fabrik belägen i Europa"? Eller betyder det "den bil som har köpts av flest personer bosatta i Europa"? Eller betyder det något annat?

Detta var bara ett exempel på hur slogans el. motsv. bara förvirrar begreppen mera än vad de ställer något till rätta.

Påbud: Tro inte på tron

Alltid intressanta tidskriften Trots allt har nu kommit ut med ett nytt nummer. Jag fastnade särskilt för en essä av Jayne Svenungsson. Det är inte första gången - hon brukar nämligen skriva mycket läsvärda saker.

Så här skriver hon i "Sekularismens blinda fläck": "Vattendelaren går helt enkelt inte mellan religion och vetenskap eller mellan de människor som räknar med en andlig dimension av tillvaron och dem som inte gör det. Snarare går skiljelinjen mellan de människor - såväl inom som utanför religionens gränser - som försvarar öppenhet, mångfald och tolerans å ena sidan, och de människor som har behov av att förneka eller eliminera den andres identitet för att stadfästa sin egen identitet som den enda, sanna eller neutrala." (s. 37). Slutorden är mitt i prick: "(...) jag kan skrämmas över röster som tycks så stolta i sin egen sekulära upplysthet att deras kritik mot intoleranta former av religion tenderar att mynna ut i en ny intolerans med lika stark övertro på att det egna perspektivet är det enda sanna som hos dem man kritiserar." (Ibid.)

Så är det. I detta genomsekulariserade land har en ny ism tolkningsföreträdet och problemformuleringsprivilegiet: sekularismen. Ve den stackare som inte är sekulariserad. H*n måste genast ledas in på den enda rätta vägen. Att tro på någon sorts andlig dimension - och Gud och Jesus och allt sådant hokus pokus - måste ju vara total förvirring, menar man. Få tyst på dessa vilsegångna får, vill man.

Deprimerande konst = STOR konst?

Thommy Berggren håller på att regissera en Harold Pinter-pjäs. Han höjer Pinter till skyarna - se här. Jag tycker det är ganska deprimerande att misantropiska författare och andra konstnärer alltid, alltid, alltid skall anses vara förmer och finare än filantropiska dito. Hur många gånger skall vi bli itutade att vi människor är äckliga, odrägliga, själviska, elaka etc. typer i ett kallt, mörkt, dystert och meningslöst universum? Varför anses dessa omtugg vara stor konst? Varför skall alla som visar fram denna "sanning" om vår eländiga tillvaro för miljonte gången premieras med Bookerpris, Nobelpris, Oscar, Guldpalm, Guldbagge, Grammis o.s.v.?

Nu har Nobelpriset gått till cyniska människoföraktare i alla fall de två senaste åren. Nu kan det vara dags att ge priset till någon som tycker att människan åtminstone är ganska OK.

Crash

"En av årets bästa"? Det är inget bra betyg åt resten av årets filmer. "Rena knockouten!"? "Sjukt bra!"? Har recensenterna fått kollektivt dåligt omdöme? Den här filmen är klart överskattad.

Rent filmtekniskt och klippmässigt och skådespelarmässigt är den medioker. Det här är inte bättre än vad vi kan se i nästan vilken amerikansk kriminalserie som helst på TV. Nej, den enda vettiga recensionen av denna film jag har hittat är den här. En visserligen stark trea - men inte mer än en trea.

Lars von Trier - eller möjligen Quentin Tarantino - hade gjort ett mästerverk om någon av dem hade fått trixa med manuset på sitt sätt. Men - det finns bara en Lars von Trier och bara en Quentin Tarantino.

Och redan den gamla "I nattens hetta" var klart mycket bättre än denna.

Kattsyskon

De har lagt på hullet, båda två, sedan vi började köpa det ultimata kattfodret som jag redan har bloggat om. Båda har dessutom fått mycket finare päls. (Brodern t.v. och systern t.h.)

Här sitter de och tittar ut på något spännande i trädgården. Stilla. Annars kan de minsann rusa genom huset och jaga varandra i en kurragömmaochtafattlek såsom bara katter kan.

Direkt efter att jag hade tagit det här kortet kom jag på en idé om ett namnbyte. Kanske vi döper om dem till Staten & Kapitalet.

Ät soppa med (m)

Ack, svenska folk - en gång till. Ni vet väl om att ni snart inte kommer att ha råd att vara sjuka? Ni kommer att få leva på soppa och knäckebröd så fort ni sjukskriver er från jobbet.

Skyll inte på mig. Jag röstade inte på (m). Det skulle aldrig falla mig in. Jag avskyr mycket i moderaternas politik. Några av de odrägligaste, otrevligaste, mest uppblåsta och mest självgoda äckeltyper jag känner till är moderater. En av dem träffar jag nästan varje dag. Han vet vilken politisk färg jag har och han missar aldrig något tillfälle att trakassera mig, mobba mig eller försöka få mig ur fattningen. Han är en simpel själ med ett ynkligt inre.

Tondövt och blint folk

Ack, svenska folk. Hur kunde ni rösta bort Cissi? Känner ni inte igen en blivande stjärna när hon står mitt framför er? Det är alldeles självklart att hon borde gått vidare.

Partipiskan viner

I bilen på väg hem hörde jag på radion. Ämnet var Margot Wallströms "Nej tack" till erbjudandet om att leda SAP. Det visade sig att det egentligen inte är ett erbjudande. Det är snarare ett kommando. Någon förståsigpåare sade, att om partiet kallar så ställer man upp. Va?! Har man ingen egen fri vilja?

Om jag hade varit Margot Wallström, så hade jag bett om utträde ur partiet.

Far Away Kikki Beach?

Kikki, Kikki... Jag orkar snart inte läsa ännu en rad om henne. Handen på hjärtat: borde hon inte ha en förmyndare?

Tuff dag på jobbet

I dag var det en fruktansvärt jobbig dag på jobbet. Det var nära att jag ställde mig mitt på golvet och skrek:
VARFÖR ÄR JAG OMGIVEN AV IDIOTER OCH ELAKA DJÄVLAR?!

Klipp

Originalet togs sommaren 1996. Nu är bilden kraftigt beskuren, från vänster, från höger, men framför allt nerifrån.

Från början fanns det med ett par personer och ett djur. Man såg också att nästan halva bilden var i skugga. Jag tycker, att det fungerar bra så här också. Sens moral? Var inte rädd för att beskära bilder.

(Jag fick vänta länge... "Loading - Your images are being uploaded to Blogger"...)

Återanvänt. 11

Den 13 augusti år 2000 roade jag mig med att skriva en svensk alternativ text till Beatles' "A day in the life". Så här:

En dag i ditt liv

Du såg på nätet nu i dag
att ingen lycka finns i detta liv.
Och även om du trilla' dit
så var du snabb till skratt -
du har ju helt fått fnatt.

Du tömde hjärnan i ett rus,
du märkte aldrig vad det var för vits.
En hord av mänskor dilla' skit.
Du dyrkar O i allt;
förebilden, ja ditt allt,
han tar ju allt så himla kallt.

Du såg på skärmen nu i dag
att ingen hjälte är perfekt i allt.
En hord av mänskor gick i väg.
Men du typ måste se
vad som fanns att se.

Nu vill vi se ett slut.

Gick upp, föll ner på knä.
Såg ju O - sa' bara "Bä?"
Såg en väg ut ur ditt trista liv -
ditt fega liv - du såg att du var sen.

Såg din keps och tog din rock,
cykla' rakt på sten och stock.
Såg en väg bort från ditt fega kneg -
ditt trista kneg - och du flög in i en dröm.

Du såg på nätet nu i dag
förbannad man på Våtö, Annan stad.
Och även om det nu var du,
så blir du kaxig nu.
Nu vi vet hur många hål som krävs att bli så tom som du.

Nu vill vi se ett slut.

Klokt - men trögflytande

Den här boken gör mig lite kluven. Jag hade gärna skrivit en helt översvallande recension, men det kan jag inte. Intentionen är god: att skriva om sju vägar till inre harmoni. Dessa sju vägar bildar grunden för kapitelrubrikerna Matglädje, Kärleksglädje, Arbetsglädje, Livsglädje, Städglädje, Själsglädje och Resglädje. Jag håller med författaren UllaBritt Berglund om det mesta. Jag har t.ex. en positiv grundinställning och vill gärna se anledning till glädje lite varstans.

Det hade kunnat bli en alldeles svindlande bra bok, men nu är det inte så. Vad blev fel? Jag tror, att felet uppstod när författaren försökte göra varje mening så laddad med betydelse att varenda mening skulle kunna fungera fristående som aforism. I och med det blir boken svårläst. Det tar emot när det mellan två punkter hela tiden trängs in en så oerhört laddad formulering. Det är som om varje punkt skriker ut: "Det var väl en snygg formulering?! Tänk på den du!" - och då blir det givetvis inget bra flyt i textmassan. Det blir alltför präktigt och genomklokt och kategoriskt. Exempel? Ja, var så god:

"Livet är en glimt mellan evigheter. Kärlek är så nära Gud vi kan komma. Vänder vi oss till Gud i allt möter vi Gud i allt." (s. 53) "Känslor reagerar på tankar. Vi väljer de känslor vi vill uppleva. Känslor är en fråga om eget val. Tankar har skapande kraft. Det blir som vi tänker." (s. 73) "Städning är andlig sinnesträning. Städning är uppror mot tidsandan att inget är värt att dröja vid. Enkla vardagssysslor får människan att bottna i sig själv. Vardagen är full av andliga övningar." (s. 135)

Etc. Så håller det på: Kloka ord - Punkt - Kloka ord - Punkt - Kloka ord - Punkt. Den blir tjatig till slut, denna staccatostil. Det tar emot, det blir för mycket al dente. Jag saknar det symfoniska flytet, de snygga satsmelodierna. Synd på så rara ärtor.

Strul

Nu är jag irriterad på Blogger. Snart är det läge att gå över till något annat bloggverktyg. Blogger har problem med bildhanteringen alldeles för ofta. Skärpning!

Den inventiösa Zappa

Det är problem med bildöverföringen i Blogger (igen). Medan systemet håller på att traggla, så skriver jag texten. Äsch, jag lägger ut bilden senare.

Nu känner jag mig som en rebell. Jag kommer att vara i opposition mot regeringen i fyra år. Nåja, inte om de t.ex. jagar Försäkringskassan på samma sätt som Försäkrings-kassan jagar hederliga medborgare.

Jag kommer att hämta inspiration till min opposition från Mothers of Invention. Den här - så småningom, Blogger! - avbildade plattan har jag ägt sedan den gavs ut. Oräkneliga gånger har jag hört Zappas makalösa gitarrspel på "Invocation & ritual dance of the young pumpkin". Otaliga gånger har jag skrattat åt texterna i "Plastic people", "Call any vegetable", "Brown shoes don't make it" m.fl. Enligt min ringa mening är detta album gruppens näst bästa. Det bästa var "We're only in it for the money" - kolla här.

Är jag nere eller känner mig förtryckt, så blir jag på gott humör igen t.ex. av att lyssna på tidig Zappa-musik. Jag blir ung - och rebellisk - på nytt.

(När Blogger strular på det här viset vill jag byta uttrycket "bloody boring" till "bloggy boring".)

Och så: äntligen hamnade bilden på plats! Klockan 6:49 på morgonen den 19 september. Jag gör vågen.

Väntat

Det var inte oväntat att det skulle gå dåligt för (s) och bra för (m). Det är Görans fel respektive Fredriks förtjänst. Det behövs inga Einsteinhjärnor vid valanalyserna för att komma fram till den slutsatsen.

Göran blev till slut en belastning för (s) - med hans pompösa och besserwissriga bulldozerstil. Att han dessutom hade mage att skaffa sig en riktig patron-gård gjorde ju knappast saken bättre. Han fjärmade sig alltmer från vanligt folk och då går det som det går. Någon jämförde det långa (s)-styret med Helmut Kohls 16 år vid makten - till slut blev folk så trötta på ständigt samma visa att de tänkte "Bort! Vi orkar inte mer! Bort, bort, bort!".

Och Fredrik vann självklart röster på sina populistiska utspel.

Så lättledda är de svenska väljarna. Vi har de politiker vi förtjänar? Stackars Landskrona - där mer än 20 % av rösterna gick till Sverigedemokraterna. Jag skäms för att ha vuxit upp i Skåne. Jag vill knappt sätta min fot där igen.

Nu kan jag bara hoppas, att alliansen inte lyckas ruinera Sverige på fyra år. Jag kommer aldrig att glömma Anne Wibbles idiotiska påstående där hon avslöjade sin totala okunnighet om vanligt folks levnadsvillkor. Hon påstod något med innebörden att varje vuxen medborgare borde ha en årslön sparad i banken, som buffert. Vilken planet kom hon ifrån? (Se även Annica Tigers post om detta.)

Herzog & Kinski i regnskogen

Det blev magi när de jobbade ihop. Werner Herzog kallade Klaus Kinski "min bäste fiende". Trots det - eller kanske just därför - blev det väldigt laddade och spännande filmer som resultat av deras samarbete. "Nosferatu" blev en alldeles lysande vampyrfilm, "Aguirre - Guds vrede" blev en omskakande vildmarksfilm och denna Fitzcarraldo blev...

Ett mästerverk och ett storartat äventyr, för att citera Aftonbladet respektive Expressen. "Svenskan" skrev om "grandios galenskap" och GP beskrev detta verk som "så fascinerande, så vackert och så vansinnigt!".

Fitzcarraldo, spelad av Kinski, är en operafantast som i slutet av 1800-talet har en vision om att bygga ett operahus djupt inne i Amazonas' regnskog. Alla anser honom vara galen, utom bordellmamman Molly, spelad av underbara Claudia Cardinale. Fitzcarraldo ger sig inte. Därute i vildmarken är ett berg i vägen mellan hans ångbåt och platsen för hans vision. Båten skall släpas över berget och därmed basta.

Vi skall nog inte fördjupa oss alltför mycket i hur många som blev skadade eller t.o.m. fick sätta livet till vid denna filminspelning. Det gick i alla fall inte helt problemfritt till, för att uttrycka sig försiktigt. Mick Jagger provfilmade i rollen som Fitzcarraldo, men han drog sig ur i ett tidigt skede. Han tyckte väl att det var alltför primitiva förhållanden för honom.

Nå, fotot är svindlande starkt och musiken understryker handlingen kongenialt. Jag vill ge denna film en stark 4 på en femgradig skala. Läs f.ö. gärna denna recension.

Babbel, babbel, babbel

Det finns en bra sak med att valet snart är över: jag slipper höra politiker prata i tid och otid. Jag är så less på dem. Det är så erbarmligt tröttande att lyssna på deras käbbel, deras taskiga retorik, deras odrägliga självbelåtenhet och deras tradiga pajkastningar.

Plocka svamp? Zzzzz...

Svampplockning är inte min grej. Vi var ute i en skog som vi trodde skulle ha mången god svamp. Icke. Det var svamp efter svamp efter svamp som inte gick att äta. Vi irrade runt och gick vilse, men inte hittade vi så värst mycket ätlig svamp. Vi hittade en (1) Karljohansvamp, men den var angripen av mask, så den fick vi rata. Ett litet knippe med minimala trattkantareller fick bli vår tröst.

Jag gillar inte så'nt: stor insats - klent resultat. Då var det mera tacksamt att måla, vilket jag satte i gång med omedelbart efter hemkomsten från det tradiga svampletandet. Tacka vet jag sysslor som ger tydliga och märkbara resultat.

Brud avslöjad

Sommaren 1989 besökte vi bl.a. Brudslöjan. Visst ser det ut som om vatten och himmel är ett?

Brudens slöja är oskyldigt vit.
Droppen urholkar stenen.
Fallet från himlen är stort.
Träd spränger upp ur berget.
Liv vill bli mera liv.
Slöjan smeker sakta sten.
Tidens gång är oskyldigt vit.

S:t Georg blues

Den första upplagan kom 1962. Den här pocketupplagan gavs ut 1966. När Georg Borgström tog till orda, då blev folk allvarliga. Hans böcker var alarm. När man hade fått i sig lite av hans budskap tänkte man, att man lika gärna kunde gå och dränka sig eller nå't. Ragnarök stod för dörren. Liemannen slipade lien. Harmageddon drog närmare.

Jag orkade aldrig riktigt ta till mig hans böcker. Den här är inget undantag. Det blev helt enkelt för mycket. Hans skräckscenario om världssvält stod mig upp i halsen.

Just nu känns det mera angeläget att besöka den här hemsidan och agera utifrån den.

Nötknäckare

Jag visste det redan. Ornitologer har sagt det till mig. Vad? Kråkfåglar är smarta. Det går bara inte att låta bli. Jag måste länka till detta.

Som insändare? Nonsens.

Jag tror, att det var en icke obekant författare med initialerna JG (eller vore det inte mera adekvat med JAG?) som påstod, att en blogg bara är en sorts insändare. Vad lite JG vet om bloggosfären... Det är f.ö. inte så konstigt, eftersom JG har svårt att komma överens med datorer och internet. Bloggar är självfallet så mycket mera än något som kan påminna om insändare. Bra bloggar konkurrerar med tidningar, tidskrifter och böcker. Duktiga bloggare är tuffa konkurrenter till journalister och författare.

Dessutom är det gratis att läsa bloggar - med bloggposter som stundtals är bättre, vassare, friskare, piggare, intressantare och klart mycket mera "rock'n'roll" än både tidnings- och tidskriftsartiklar, essäer, kolumner, krönikor m.m.

Det är inte konstigt om vissa författare och andra yrkesskribenter känner sig snart bli förbisprungna. Fler och fler ställer sig frågan: - Varför betala för något som finns - minst lika bra - gratis i bloggosfären?

Märkliga djur i Vår Herres hage. 8

Nervösa skrattare. Vem begriper sig på dem? Varför skrattar de?

Du möter X i en trång passage. X skrattar nervöst. Varför? Vad är det som är så roligt?

X tappar något. Du plockar upp det åt X. X skrattar nervöst. Varför? Vad är det som är så roligt?

Du står i kö. X kommer fram bakom dig. Det är din tur att gå fram. Du går fram och X skall följa efter. X skrattar nervöst. Varför? Vad är det som är så roligt?

Etc. Jag kan hålla på länge med exempel, men jag stannar här. Finns det ingen stoppknapp som kan få den nervöse skrattaren att sluta skratta?

Fräckt fordon

Åkte en runda. Fick syn på den här:

Jag tycker den såg tuff ut. Jag inbillar mig, att föraren har inrett bilen på sådant vis, att h*n skall kunna sova bekvämt i den. Livet ute på vägarna kan kännas lite romantiskt ibland, men jag tror inte det är så himla kul när man har hemsk tidspress på sig. Det sägs ju, att många lastbils-/långtradarchaufförer sover alldeles för lite och därmed är uppenbara trafikfaror.

Men bortsett från det: nog skulle det vara skönt att kunna rå sig själv och vara i ständig förflyttning?

Det blev pannkaka

I vår familj har vi sedan några veckor tillbaka en ny rutin. Varje hemmaboende skall ansvara för kvällsmaten var sin kväll måndag-torsdag. (Fredag-söndag turas vi vuxna om.) Detta innebär, att båda tonårsdöttrarna måste lära sig laga mat. En god vana.

I dag var det yngsta dotterns tur att stå för kvällsmaten. Det blev pannkakor med jordgubbssylt och vispad grädde. När vi vuxna föreslog att vi kunde äta svampstuvningsfyllda crêpes blev hon inte glad. Det uppfattade hon som ett underkännande av hennes matlagningskonst. Vi åt pannkakor.

Sofistikerad jazz

En fräck dubbel-LP. Så grymt duktiga musiker och så bra samspel! Dave Brubeck med sin mycket personliga stil och Gerry Mulligan med sitt nästan Lasse Gullin-svenska sound kunde själva ha fyllt detta album med underbar musik. Men här får de assistans av två andra mästare: Jack Six på bas och Alan Dawson på trummor. Klart det blir briljant.

Joachim E. Berendt skrev kommentarer till detta dubbelalbum. Han drev lite med jazzexperter som brukade kalla Brubeck den mera sofistikerade och Mulligan den "jazzigare". Här kunde plötsligt rollerna bli ombytta: Dave blev "jazzigare" än den sofistikerade Gerry.

Vilka låtar som är med? "Things ain't what they used to be", "Blessed are the poor", "The Duke", "New Orleans", "Indian song", Limehouse blues", "Lullaby de Mexico", "St. Louis blues", "Out of the way of the people", "Basin Street blues" och - gissa! - "Take five".

Denna dubbel-LP är ett klart bevis på riktigheten i min åsikt att livekonserter avslöjar mästarna.

Röstfiske

Observerat både på vägen till jobbet och på vägen hem från jobbet: En moderat stod med ett stort plakat i en trafikljusförsedd gatukorsning. Text på plakatet (fritt ur minnet):
Se upp för röda gubben! Rösta på Nya Moderaterna.

Suck. Är det låg nivå eller låg nivå?

Märkliga djur i Vår Herres hage. 7

Varför är så pass många människor så löjligt självupptagna? Senast i dag hade jag anledning att ställa mig den frågan. En person kom in till ett ställe där man tar kölapp och vackert väntar på sin tur. Icke denna unga dam. Hon tog för givet att hon skulle kunna gå före alla andra i kön - utan att bry sig om något så larvigt som en kölapp. All personal skulle genast avbryta de aktiviteter de höll på med och ägna all samlad uppmärksamhet på henne. Hon såg inte att det fanns andra människor som just höll på att få hjälp eller snällt och normaluppfostrat väntade på sin tur.

Hur blir vissa personer sådana som denna egotrippade tjej? Någonstans måste det ha gått snett i uppfostran.

Blandade tankar orsakade av nostalgi

Vecka 1 1983. Min fru och jag firade nyår hos mina föräldrar och bröder. Vi körde en runda på Bjärehalvön med min far och mor. Så här såg det ut i Torekovs hamn när vi stannade till där:

Det kan inte ha blivit mycket skridskoåkning där då. Det här med milda och kalla vintrar... Jag vet inte, jag. Hur mycket är naturliga cykler och hur mycket är klimatpåverkan orsakad av oss människor? Låt oss hoppas att vissa skräckscenarios är falska. Låt oss hoppas att vi hinner vrida utvecklingen rätt.

Januari 1983 hade jag jobbat på mitt första riktiga fasta jobb i nästan två och ett halvt år. Det skulle bli ungefär fem år till på samma tjänst. Ibland undrar jag om det inte är bättre att byta jobb oftare. Lätt sagt. Och nu känns loppet nästan kört. Ungefär som för Torekovs hamn den där dagen - inte katten lade det till några segelbåtar där då. Det loppet var kört.

Ungefär så känns det med min "CV". - Jaha, du har gjort det och det, men det är historia nu.

V > IV

Så bra de var! Det här måste vara något av det absolut bästa som gjorts inom svensk barn-TV-produktion. Det är synd om alla de barn som inte har fått se dessa program. Mera lysande TV-pedagogik för små barn får man leta länge efter. De lekte in alfabetet och siffrorna m.m. Och "En skall bort"-sketcherna var ju helt ljuvliga. Brasse var obetalbart rolig när han sade "Fel, fel, fel!" och kom med sin alldeles egna förklaring till vilken bild/figur som skulle bort. Det som var så himla bra med de inslagen var ju, att varje alternativ lösning kunde förklaras med sin egna logik. Alla hade rätt - på sitt sätt. Bländande bra. Läs mera här och här.

V

Ja. Nu har jag bestämt mig. Eller rättare sagt: Nu har jag blivit ännu mera bestämd. Jag röstar på V. Lars skötte sig riktigt bra här. Inte ens en väldigt taggad och fientligt inställd Göran Rosenberg kunde bringa honom ur fattningen. Säkert.

Från Roger - med kärlek

Tänk om jag ändå kunde vara lite som broder Roger av Taizé. Att kalla honom en god förebild är en klar underdrift.

I den här boken finns det samlat 25 korta stycken plus tre brev. De har rubriker som "Kristus finns i varje människa", "Gud älskar oss innan vi älskar honom", "Att välja kärleken", "Att leva i förlåtelsen", "Lidandet kommer inte från Gud", "Att leva i försoning" och "Sök, så ska du finna". Rubriker som griper tag och säger mycket om innehållet.

Bokens titel kommer från den helige Isak av Nineve, "(...) en kristen tänkare som levde på 600-talet" (s. 113).

"Den som lever för Gud väljer kärleken. Det krävs en ständig vaksamhet för att leva i ett sådant val.
Ett hjärta som väljer kärleken kan börja stråla av gränslös godhet." (s.44).

"Ja, Gud vill att vi ska vara lyckliga. Lyckan ligger i att ödmjukt ge av sig själv." (s. 103).

"Ingenting för oss närmare Gud än bön i gemenskap med andra, särskilt när den följs av sång." (s. 110).

Citaten kan bli många. Detta är en på många sätt god bok. Läs den, du med.

From Patty - with love

Har du fördomar om countrymusik? Brukar du kalla den hästjazz? Ta en kurs. Lyssna t.ex. på den här plattan:

Det här är känslig, intelligent och vacker countrymusik. Patty Loveless har en underbar röst och sjunger låtar som går rakt in i hjärtat. Här finns godbitar som "Lonely too long", "You don't even know who I am", "You don't seem to miss me", "Nothin' but the wheel" och den tårframkallande "How can I help you say goodbye". Om du fortfarande efter att ha lyssnat på den här plattan vill påstå att countrymusik är likgiltig amerikansk bonnasmörja, så är det något fel med dig.

Sprättiga kändisar

Diskussionsämne i fikarummet i eftermiddags: patetiska kändisar. Man måste ju kalla det patetiskt när kändisar försöker åka gräddfil bara för att de är kändisar. Cecilia Hagen blev en gång - helt enligt regelboken - ombedd att visa legitimation. Då sade hon, mycket förnärmad: "Vet du inte vem jag är?!". Richard Hobert blev - helt enligt regelboken - ombedd att uppge sitt namn. Då sade han, väldigt förolämpad: "Vet du inte vem jag är?!". Och en lokal kändis, som jag inte kan avslöja namnet på, blev mycket irriterad när han inte blev positivt särbehandlad: "Vet du inte vem jag är?!".

Suck. Vad är det för fel med vissa kändisar?

Dagens söktips

Om du vill veta vad som har skrivits i denna blogg om Miles Davis, så kan du skriva följande söksträng:
site:imponera.blogspot.com "miles davis"

Observera, att det inte skall vara något mellanslag vare sig mellan site och : eller mellan : och imponera.

Det här site-knepet är bra att ta till, om man t.ex. vill begränsa sin sökning till en särskild tidning.

Frankie & Johnny

Det är inget att hymla med: jag är svag för Michelle Pfeiffer. Jag gillar allt hon gör. När hon dessutom spelar mot min störste favoritskådespelare Al Pacino, så kan det ju inte bli fel. Det här är en amerikansk "feel good"-film med dem båda:

Det är en bagatell, visst, men en go' sådan. Det känns helt rätt att ge den en fyra (av fem).

Snobbig / folklig

Så typiskt. Jan Guillou är en snobb och vill samtidigt framstå som folklig t.ex. genom att skriva i Folket i Bild/Kulturfront. Det är märkligt, det där med folklighet och snobbism. De går ibland hand i hand. Jag går inte heller fri från denna anklagelse. Ibland vill jag ju framstå som folklig, samtidigt som jag vet att jag bitvis har en snobbig smak.

Utvikning: Folket i Bild/Kulturfront har jag egentligen aldrig förstått mig på. De som skriver i tidningen och ansvarar för den är väl knappast typiska för den breda massan. Vadå, "folket"? Hur stor är läsekretsen? En liten klick? Betyder inte begreppet "folket" åtminstone något som är mer än hälften av befolkningen? Inte läser halva befolkningen Folket i Bild/Kulturfront. Så: för vem är egentligen tidningen avsedd?

Tillbaka till huvudspåret: Jan Guillou är en av dem som med ett ben vill stå på folkets sida, men med det andra benet vill stå i det snobbigas värld. Han diggar Mozart, Bach, Brahms och det andra fi-i-i-na inom s.k. europeisk konstmusik. Och nästan i samma andetag fnyser han på näsan åt allt folkligt, lågt. Han går väl alltid klädd i jeans och storrutiga skjortor och samtidigt har han så gott om "dra-åt-helvete-pengar" att han parkera i stort sett var som helst i Stockholms innerstad och dra på sig dyra parkeringsböter om och om igen utan att det rör honom i ryggen. "Jag är rik som ett troll, men fy tusan vad jag är folklig"?

Konstigt städningsfynd

Vi håller på att rensa upp i skrivbordshurtsen. Märkliga upptäckter görs. Längst in på en hylla, hopknölat i ett litet C6-kuvert, låg det en massa tändsticksasksetiketter. Jag har ingen aning om varför vi har dem eller hur de har hamnat i vårt hus. Här är i alla fall ett litet urval:

Något för Antikrundan?

Gäsp...

Jag gav upp. Vad finns det för anledning att se ett soffmorgonprogram när följande kriterier inte uppfylls?

* Intressanta samtalsämnen
* Intressanta personer i panelen
* Intressanta gäster i studion
* God underhållning

Det spelar ingen roll om man har en skicklig programledare och skickliga studiotekniker etc. Om panelen består av okända halvfigurer, så kvittar det. Om samtalsämnena är sömnpiller, så kvittar det också. Etc.

Dagens fräckis

Jag är usel på att memorera roliga historier, men ett par stycken har fastnat. En av dem är en fräckis. Normalt sett gillar jag inte fräckisar, då jag ofta anser dem vara alltför vulgära och alls icke lustskapande, snarare lustdödande. Nåväl, den här fräckisen tycker jag om. Den är lagom rumsren och kan väl inte reta många. Jag tycker den är ganska charmig.

- Vet du vad man kan kalla cykeltights för damer?
- Nej?
- Mummelbyxor.
- Öh?
- Man ser hur läpparna rör sig, men det hörs ingenting.

Lägg ägg

Åkte en runda. Hamnade i en butik. Råkade se den här:

Damer i publiken - ni står väl så här med ena benet käckt placerat på en stol varje gång ni knäcker ägg? Lycka är att sålunda knäcka ägg iförd röda träskor och med håret samlat i en knut i nacken.

Det passar sig inte?

Ett intressant tidsdokument! Just det här exemplaret gavs ut i Uppsala 1963, men den ursprungliga versionen kom ut 1886. Den lilla (69 sidor) bokens fullständiga titel är "Det passar sig inte - att ej känna umgängeslifvets grundreglor och att underlåta att köpa denna deri högst lärorika bok : handledning i god ton, för att undvika misstag i drägt, uttryckssätt och uppförande". Upphovsmannen Jörgen hette egentligen Georg Filip Lundström (1838-1910) och jobbade som sjökapten, tullman och journalist. Som "(...) permanent arg medelålders man" (enligt kommentaren till den femte upplagan) gav han ut "boulevardbladet" "Figaro".

Visserligen luktar boken högerpolitik lång väg, men vissa delar kan man trots det ta till sig och ha lite nytta av. Jag är dock inte övertygad om att ens Magdalena Ribbing skulle hålla med om allt. Vad sägs t.ex. om den här teckningen med vidhängande text "att vara kall och frånstötande..."? (Underförstått alltså förledet "Det passar sig inte...")
Försöker mannen flirta med damen? Får hon då inte visa sig avogt inställd? Vad säger Fi?

Återanvänt. 10

I december 1999 skickade jag ett mejl till ett par kollegor. Det här var en del av innehållet (här lite bearbetat):

Inspirerad av Scott Adams presenterar jag härmed Thomas' princip. Den går ut på att människor kan indelas i olika typer (Sensationellt).

Den idealiska typen kan förkortas HÄRSK:
H som i humoristisk
Ä som i äkta
R som i rask
S som i snäll
K som i klok.

Den värsta typen kan förkortas FELDT:
F som i falsk
E som i elak
L som i lat
D som i dum
T som i torrboll.

Däremellan finns det allehanda typer, som t.ex. FEL:
F som i falsk
E som i elak
L som i lat
(men varken dum eller torrboll).

Vad sägs om denna typologi? Inte behöver vi Freud, Jung och de andra?

Bob forever

Det här är det första albumet med Dylan som jag skaffade. Jag gör mig aldrig av med det och jag lånar aldrig ut det. Bob Dylans musik och texter är för alltid en del av mig.

Så fräck han var! Han var ju för det första ensam. Beatles och Rolling Stones var grupper. Det är lätt att vara tuff när man är en i en grupp. Bob var för sig själv - hur tufft som helst. Och som vi tittade på detta omslag, mina kompisar och jag. VAD höll han i vänsterhanden? VAD rökte han? VAD var det för frisyr han hade? VAD var det för min han gjorde? VAD var det för jacka han hade? VAD var det för skjorta han hade? VAD var det för skor han hade? Och randiga byxor!?! Etc. Så cool kunde man ju bara inte vara!

Mycket vatten har runnit under broarna sedan vi frågade oss detta. Ändå känns det som om allt det där hände i går...

Märkliga djur i Vår Herres hage. 6

Tonårskillar och andra unga mannagryn som dränker sig i parfym. Urk! Rena nära-döden-upplevelsen för en parfymallergiker. Tror dessa glin på fullt allvar att tjejer tänder på dem om de luktar som grundskolans kemilaborationer?

Märkliga djur i Vår Herres hage. 5

Folk som cyklar med hela kroppen. Alltså: varför, varför, varför? Att cykla med hela kroppen är ju ett vansinnigt energislöseri. Vissa män (Ty jag har aldrig sett kvinnor göra så) tar i som om det vore ett oerhört kraftprov att cykla. De rör överkroppen i takt med trampandet, fram och tillbaka som en robot. Och så håller de ut armarna som om de skulle försöka tränga sig fram genom luftrummet - när det i själva verket är smartare att minimera luftmotståndet (åtminstone om man inte har medvind) genom att hålla armarna så nära kroppen som möjligt. Hur tänkte de då?

Olika bud

Olika uppgifter om samma problem... I Aftonbladet är det c:a 9 procent, i Expressen är det nästan 33 procent. Märkligt.

Och tre och en halv minut? Hallå där! Skulle det vara något att sträva efter? Trettiotre och en halv minut vore mera värt att kämpa för. För övrigt anser jag, att piller är fusk. Man kan med träning se till att dra ut på akten längre.

Märkliga djur i Vår Herres hage. 4

Folk som joggar på vägens högra sida - med trafiken i ryggen - lyssnande på musik i hörlurar. Hur tänkte de då? Det är ju alldeles självklart att man skall befinna sig på vägens vänstra sida för att möta trafiken. Dessutom är det inte så himla begåvat att jogga på en tättrafikerad gata lyssnande till musik i hörlurar.

Tji remsa

Nyss försökte jag fixa till en sådan där lattjo textremsa uppe i högra hörnet. Då blev sidhuvudet konstigt och rubriken "A vadå?" blev kapad upptill. Äsch, ska' de' va' så krångligt, så får de' va'.

Vill ni veta vilken text jag hade? OK: "En rökare i krysset" - på röd botten.

Den fläckfria själens eviga solsken, typ

Det underlättar antagligen att se den här filmen mer än en gång. Manuset är nämligen oerhört "skruvat", som man kan vänta sig eftersom det delvis skrevs av samme person som författade manuset till den likaledes oerhört "skruvade" "I huvudet på John Malkovich", alltså Charlie Kaufman - plus Michel Gondry.

En härlig film som ställer höga krav på tittaren. Ingmar skrev att den är "(...) en av de mest intelligenta romantiska komedier som gjorts" och Expressens recensent menade, att filmens sens moral är "Kärleken övervinner allt!". Inte fel.

Jim Carrey gör här sin kanske bästa roll och Kate Winslet är oemotståndlig. En favoritrulle!

Där försvann han från makten?

Undrar om TV4-publiken är ett genomsnitt av Sveriges befolkning - och om duellen har avgörande betydelse för hur man röstar. I så fall blir det väl maktskifte. Burr. Jag ryser av obehag.

Jag - omogen?

I dag har jag varit på internetkurs. Vi fick bl.a. kolla hur en del hemsidor hade anpassats för att bli lättlästa. Suck. En del verkar inte ha en susning om hur man gör texter mera lättlästa. Det är inte bara att stryka ord efter ord - som en del tycks tro. Risken med dessa strykningar är nämligen att sammanhanget går förlorat. Och det är just det som har hänt med en hel del s.k. lättlästa hemsidor. Få ord - stor förvirring.

På samma kurs skulle vi också få lite insyn i bloggvärlden. Kursledaren ville mena, att bloggar är ett ganska fjantigt och omoget och onödigt fenomen. Han kunde inte förstå vitsen med dem. Han trodde, att bloggande är något närmast patetiskt och något som man växer ifrån - när man har blivit lite äldre och klokare då, antagligen. En annan kursdeltagare menade, att hon aldrig skulle ha tid att blogga eller läsa bloggar. Hon fick medhåll av kursledaren, som menade att han skulle bli utslängd av frun om han hade bloggat.

Jag hade lite svårt att lägga band på mig, men jag gjorde det. Annars hade jag ju bl.a. kunnat upplysa kursledaren om att många bloggar minst av allt är omogna och att en del bloggare skriver mycket mera läsvärt och spännande än en del journalister - och t.o.m. yrkesförfattare.

Stenarna talar

För en nostalgiker som jag är den här boken en guldgruva. För var och en som är det minsta intresserad av Rolling Stones är boken nödvändig läsning.

Synd nu bara att jag måste lämna tillbaka den. Andra och mera intressanta böcker har ramlat över mig och jag prioriterar dem framför denna. Men jag kommer att återvända till denna bok med alla dess intervjuer. Den är nämligen mycket intressant i sitt slag. Jag har bl.a. lärt mig att lyssna mera uppmärksamt på Charlie Watts' sätt att trumma. Gosse, är han bra eller är han bra? Jag förstår Keith Richards när han var så himla tacksam för att bandet har haft en så skicklig trummis.

Och Keith Richards' berättelser... Boken hade varit klart läsvärd även om den enbart hade byggt på hans intervjusvar. Jag instämmer alltså delvis med denna bloggpost! För mig är dock Rolling Stones det ultimata rockbandet och deras "Salt of the Earth" den ultimata rocklåten.

ETC x 2

Det här kan jag inte låta bli att länka till.
I samma andetag vill jag även länka till detta.

Några rader om Majakovskij

Jag önskar, att flera poeter kunde ha samma sprudlande energi och lika hög grad av jävlar-anamma som Majakovskij. Många poeter verkar i stället vara anemiska, viljelösa nördar.

Den här spännande samlingen kom ut 1985. Inledningen av Gunnar Harding och Bengt Jangfeldt väcker intresset och Vladimir själv håller det sannerligen vid liv. "Konflikten mellan kärleken till kvinnan och kärleken till revolutionen är en viktig drivkraft i hela hans verk; därav den ständiga växlingen mellan lyriska och sociala teman. Denna konflikt var också en avgörande orsak till Majakovskijs självmord 1930." (s. 24)

"Att den andliga aspekten av revolutionen förbisetts insåg Majakovskij så tidigt som våren 1918 (...)" (s. 38). Varför är det ofta så, undrar jag då - att konstnärer, musiker, författare och andra kreativa personer är de första att kunna skåda framtiden?

Nej, nu är det dags att låta Vladimir själv få ordet.
"Min dikt
ska med möda gräva sig fram
genom sekler
och förbli tung,
hård
och väsentlig,
som en vattenledning
in i våra dagar,
för länge sedan ditlagd
av romerska slavar." (s. 191f)

Cohen + Spector

En märklig platta. Man kunde tycka, att det var en fullständigt orimlig kombination: Phil Spector (mannen med den kompakta ljudväggen) mötte Leonard Cohen (mannen med det minimalistiska uttrycket).

Samarbetet lär inte ha gått helt hinderfritt fram. Myten säger, att Spector hotade Cohen med en revolver under inspelningen.

Resultatet blev väl sisådär. Det här albumet lär inte hamna på en topp-100-lista över tidernas bästa album, men det är inte helt ointressant. En god vän till mig trodde mig inte, när jag påstod att Bob Dylan sjöng i bakgrunden till låten "Don't go home with your hard-on". Min vän trodde inte, att Bob kunde sjunka så lågt. Men det gjorde han (tillsammans med Alan Ginsberg och Bill Diez).

Varken Spector eller Cohen presterade här sitt allra bästa, men det går inte att frånskriva skivan en viss charm. En sorts sura-och-gnälliga-gubbar-charm. Och förresten är inte texterna helt kassa. Det går inte att urskilja vem som har skrivit musik respektive text till någon av låtarna, men nog misstänker jag att Cohen var den viktigaste ordknåparen till den snygga låt som gett namn åt hela LP:n. Slutraderna är inte helt fel:
"So the great affair is over
but whoever would have guessed
it would leave us all so vacant
and so deeply unimpressed
It's like our visit to the moon
or to that other star
I guess you go for nothing
if you really want to go that far".

Som en likgiltig förrätt

Efter lunchtid i dag skulle jag hålla ett föredrag. Jag kom till lokalen och upptäckte, att där befann sig c:a 120 personer. Jag blev förvånad över att så många hade kommit. Kunde mitt föredrag verkligen vara så intressant? Svar: Nej.

Sanningen uppenbarades när personen som hade bjudit in mig presenterade mötets programpunkter. Det visade sig vara ett helt annat föredrag som var publikdragande. Folk ville, att jag skulle bli klar snabbt - så att den store publikmagneten kunde ta över "myggan" och "showen". Kul premisser att sätta i gång på...

You must have must

Ah... Det här är så löjligt gott. I stället för att dra åstad hela vägen ner till Tyskland eller vart man nu tar vägen för att hamstra öl, vin och sprit, så kan man stanna till i Kiviks Musteri och handla must och annat gott.

Jag kommer att tänka på min barndom. Far brukade alltid samla äpplen mot slutet av sommaren och lämna in dem till ett musteri hemmavid. När han sedan, några veckor senare (om jag minns rätt), kom hem med alla flaskorna blev det stor glädje i huset. Äpplemust ansåg vi vara en delikatess. Vi drack det bara till finare måltider.

Flaskorna stod i ett mörkt, svalt rum i källaren. När far eller mor gick trappan ner till källaren var det ofta något spännande på gång. I källaren fanns inte bara tvättmaskinen, sillakrusen (i Höganäskeramik), potatisen och alla mustflaskorna. Nej, där fanns också en liten verkstad där far kunde pyssla med diverse hemsnickerier - eller laga en punktering när en son hade cyklat på något vasst. Där fanns dessutom en jättelik vävstol där mor gjorde många fina trasmattor. Minnen, minnen...

Klokt sagt, Amanda

Jag önskar denna kvinna all möjlig lycka. Jag älskar det här citatet:
"(...) apati är människans värsta fiende. Har man bara disciplin får man också roligt. Varje morgon måste man äta en bra frukost som räcker fram till lunch, varje dag måste man röra på kroppen, annars får man ångest. Dessutom måste man slutföra det man påbörjat. Detta är grunden." Citerat ur denna intervju.

Sant. Det är grunden. Resten är påbyggnad.

Tillbaka till hamnen

Äsch, jag tycker att bilderna jag tog i helgen blev så pass bra att jag vill lägga ut ett par bilder till. Båda är från Vitemölla hamn. Först den här:

Och så den här:
Visst är de bra? Självberöm luktar illa? Nej. Gör det bättre själv. Så, håll till godo.

Scenen full - det svänger ändå inte

I fredags kväll såg jag en liten snutt av Robert Wells och kompani på TV. Det blev alltså bara en liten snutt. Jag stod inte ut med mera. Det är något konstigt, ja, nästan något patetiskt, över den bildsköne Robert. Hur han än anstränger sig med stor orkester och dansare och extra vad som helst och raketer och fyrverkerier och fontäner och allt möjligt mellan himmel och jord, så svänger det inte tillräckligt i mina öron. Jag vill påstå, att fyra sömniga Rolling Stones-gubbar får det att svänga mera. Robert Wells har inte den rätta känslan.

Det finns anledning att återkomma till Rolling Stones. Watch out...

Fem orsaker till extas - lista 91

Bitar med Nick Cave & The Bad Seeds - och London Community Gospel Choir:
1. There she goes, my beautiful world
2. Get ready for love
3. Nature boy
4. O children
5. Hiding all away

Österlen forever

Vi stack ner till Åhus och hälsade på goda vänner i går. Efter att ha intagit en läcker pastasallad drog vi iväg till Kivik. Ganska snabbt efter ankomsten tog vi en promenad längs med kusten. Vi passerade detta - känns det igen från TV-serien "Bombi Bitt och jag"?:

I utkanten av Vitemölla passerade vi det här klassiska stället:
I Vitemölla hamn hade måsarna stämt möte på den här:

Det kändes helt adekvat att vandrarhemmet i Kivik hade det här på en av väggarna:

Nåväl, när man är i/på Österlen måste man vandra mycket i naturen. Efter en kämpig uppförsbacke under en promenad i dag fick vi den här go'a utsikten från ett av huvudena på Stenshuvud:

Onödigt att tillägga: Vi blir aldrig mätta på Österlen.

Lite om kraftverket Pasolini

Tomas Lappalainen skrev om honom i Aftonbladet i november 2005. Mycket läsvärt och så pass omfattande, att det fick delas upp i två delar: 1 och 2. Det går inte att komma runt Pasolini om man på ett seriöst sätt skall skriva 1900-talets europeiska filmhistoria. Mest känd är han förmodligen för filmatiseringarna av tre klassiska litterära mästerverk: "Tusen och en natt", "Decamerone" och "Canterbury Tales".

Man får inte vara pryd om man skall se dessa filmer. Här förekommer både det ena och det andra inom erotik. Dock skildras det oftast med ett gott humör och det skulle - respektlöst - kunna beskrivas som italiensk gladporr. "Alla får pippa", som Åsa Linderborg skrev om den danska gladporren. Sex kan vara himla kul, tycktes Pasolini mena.

Men samtidigt kunde han dela ut den ena rallarsvingen efter den andra mot företeelser han inte gillade. Han kunde reta sina motståndare så till den oerhörda grad att det förmodligen ledde till hans död. Det var "den nykapitalistiska konsumtionskulturen" (Lappalainen) som mer än något annat fick hans förakt.

Han tog "(...) det heliga på största allvar och liksom hos Tarkovskij får man intrycket att han ser den digraste innebörden och den djupaste skönheten hos människan i den förmoderna värld som ännu inte sekulariserats." (Ibid.) Lappalainens essä var mästerlig. Läs den!

Pasolinis sista film blev "Salo - eller Sodoms 120 dagar" . Jag har inte sett den, men jag är inte heller säker på att jag vill göra det. Många svimmade eller gick ut från biografen och spydde, när filmen hade premiär. Så chockerande äckliga och motbjudande var flera av scenerna. Samhällskritik som framkallar rent kroppsliga symptom - det är vi inte vana vid.

Malliga personer - en följetong. 5

I dag var det dags igen. Jag kände "vibbarna" med en gång som hon närmade sig. Mitt väderkorn för mallighet slår nästan aldrig fel. Mina känselspröt hade rätt igen. Hon var mallig. Och då kan jag inte längre vara riktigt naturlig. Jag orkar inte med malliga personer. Jag försöker undvika dem så gott jag kan. Men ibland måste man bara stå ut.

Hon röstar nog på moderaterna.