Klokt - men trögflytande

Den här boken gör mig lite kluven. Jag hade gärna skrivit en helt översvallande recension, men det kan jag inte. Intentionen är god: att skriva om sju vägar till inre harmoni. Dessa sju vägar bildar grunden för kapitelrubrikerna Matglädje, Kärleksglädje, Arbetsglädje, Livsglädje, Städglädje, Själsglädje och Resglädje. Jag håller med författaren UllaBritt Berglund om det mesta. Jag har t.ex. en positiv grundinställning och vill gärna se anledning till glädje lite varstans.

Det hade kunnat bli en alldeles svindlande bra bok, men nu är det inte så. Vad blev fel? Jag tror, att felet uppstod när författaren försökte göra varje mening så laddad med betydelse att varenda mening skulle kunna fungera fristående som aforism. I och med det blir boken svårläst. Det tar emot när det mellan två punkter hela tiden trängs in en så oerhört laddad formulering. Det är som om varje punkt skriker ut: "Det var väl en snygg formulering?! Tänk på den du!" - och då blir det givetvis inget bra flyt i textmassan. Det blir alltför präktigt och genomklokt och kategoriskt. Exempel? Ja, var så god:

"Livet är en glimt mellan evigheter. Kärlek är så nära Gud vi kan komma. Vänder vi oss till Gud i allt möter vi Gud i allt." (s. 53) "Känslor reagerar på tankar. Vi väljer de känslor vi vill uppleva. Känslor är en fråga om eget val. Tankar har skapande kraft. Det blir som vi tänker." (s. 73) "Städning är andlig sinnesträning. Städning är uppror mot tidsandan att inget är värt att dröja vid. Enkla vardagssysslor får människan att bottna i sig själv. Vardagen är full av andliga övningar." (s. 135)

Etc. Så håller det på: Kloka ord - Punkt - Kloka ord - Punkt - Kloka ord - Punkt. Den blir tjatig till slut, denna staccatostil. Det tar emot, det blir för mycket al dente. Jag saknar det symfoniska flytet, de snygga satsmelodierna. Synd på så rara ärtor.