Snobbig / folklig

Så typiskt. Jan Guillou är en snobb och vill samtidigt framstå som folklig t.ex. genom att skriva i Folket i Bild/Kulturfront. Det är märkligt, det där med folklighet och snobbism. De går ibland hand i hand. Jag går inte heller fri från denna anklagelse. Ibland vill jag ju framstå som folklig, samtidigt som jag vet att jag bitvis har en snobbig smak.

Utvikning: Folket i Bild/Kulturfront har jag egentligen aldrig förstått mig på. De som skriver i tidningen och ansvarar för den är väl knappast typiska för den breda massan. Vadå, "folket"? Hur stor är läsekretsen? En liten klick? Betyder inte begreppet "folket" åtminstone något som är mer än hälften av befolkningen? Inte läser halva befolkningen Folket i Bild/Kulturfront. Så: för vem är egentligen tidningen avsedd?

Tillbaka till huvudspåret: Jan Guillou är en av dem som med ett ben vill stå på folkets sida, men med det andra benet vill stå i det snobbigas värld. Han diggar Mozart, Bach, Brahms och det andra fi-i-i-na inom s.k. europeisk konstmusik. Och nästan i samma andetag fnyser han på näsan åt allt folkligt, lågt. Han går väl alltid klädd i jeans och storrutiga skjortor och samtidigt har han så gott om "dra-åt-helvete-pengar" att han parkera i stort sett var som helst i Stockholms innerstad och dra på sig dyra parkeringsböter om och om igen utan att det rör honom i ryggen. "Jag är rik som ett troll, men fy tusan vad jag är folklig"?