Rosemarys baby

Så fruktansvärt skickligt... Polanski är sannerligen en av de verkligt stora mästarna.

(Bilden är en detalj.)

Ända sedan "Repulsion" har jag försökt hänga med i hans karriär. Några av mina största favoritfilmer är regisserade av honom: "Vampyrernas natt", "Macbeth", "Chinatown", "Tess", "Bitter moon", "Pianisten" - och denna.

Han är en mästare på att bygga upp stämningar. Med små, skenbart enkla medel får han publiken dit han vill. Han har jämförts med Hitchcock och det är ganska passande - men lärjungen överträffar läraren. Jag skulle vilja kalla Polanski för den saknade länken mellan Hitchcock och Kurosawa. Det är raffinerat och mycket elegant. "Rosemarys baby" innehåller, om jag minns rätt, egentligen bara en enda blodig scen: när hon görs havande med djävulens son. (Att det kan sippra fram lite blod när hon tar en spruta räknas liksom inte.) Och ändå blir filmen olidligt spännande p.g.a. regissörens psykologiska fingertoppskänsla.

När man om några decennier skriver filmens historia på nytt tror jag, att Polanski räknas som en av de största regissörerna någonsin - större än Buñuel, Godard, Truffaut, Chabrol, Bergman, Scola, Bertolucci, Pasolini, Ford, Welles m.fl.