Deprimerande konst = STOR konst?

Thommy Berggren håller på att regissera en Harold Pinter-pjäs. Han höjer Pinter till skyarna - se här. Jag tycker det är ganska deprimerande att misantropiska författare och andra konstnärer alltid, alltid, alltid skall anses vara förmer och finare än filantropiska dito. Hur många gånger skall vi bli itutade att vi människor är äckliga, odrägliga, själviska, elaka etc. typer i ett kallt, mörkt, dystert och meningslöst universum? Varför anses dessa omtugg vara stor konst? Varför skall alla som visar fram denna "sanning" om vår eländiga tillvaro för miljonte gången premieras med Bookerpris, Nobelpris, Oscar, Guldpalm, Guldbagge, Grammis o.s.v.?

Nu har Nobelpriset gått till cyniska människoföraktare i alla fall de två senaste åren. Nu kan det vara dags att ge priset till någon som tycker att människan åtminstone är ganska OK.