Lite om Robert Franks "The Americans" plus lite till

I dag upptäckte jag en fotograf som jag redan långt tidigare borde ha känt till. Han räknas nu till mina absoluta favoritfotografer - Robert Frank. Han får hamna direkt efter de fem här.

Bra fotografier får mig att fundera kring mycket. När jag ser på Robert Franks bilder tänker jag först: Vad är det som gör hans bilder så bra? De påminner ibland om Henri Cartier-Bressons bilder och det är sannerligen inget dåligt betyg. De visar "vanliga", "normala" människor, ofta i vardagliga situationer. Sådana bilder översvämmas vi ju av! Varför är just hans bilder så bra? Tja, säg det. Varför blir vissa bitar hits medan andra bitar bara direkt försvinner in i glömska?

Omslagsbilden visar passagerare på en spårvagn i New Orleans. Bilden är tagen - liksom alla andra bilder i den här boken - 1955 eller 1956. Jack Kerouac skrev ett förord och var helt tagen, nästan besatt. Så här elegant inledde Kerouac:

"That crazy feeling in America when the sun is hot on the streets and music comes out of the jukebox or from a nearby funeral, that's what Robert Frank has captured in tremendous photographs taken as he traveled on the road around practically forty-eight states in an old used car (on Guggenheim Fellowship) and with the agility, mystery, genius, sadness and strange secrecy of a shadow photographed scenes that have never been seen before on film. For this he will definitely be hailed as a great artist in his field. After seeing these pictures you end up finally not knowing any more whether a jukebox is sadder than a coffin."

Just så! Det är fantastiskt träffsäkert formulerat av Kerouac. Jag kommer, vid studerandet av Franks bilder, i första hand att associera till texter av Tom Waits och Bruce Springsteen. Det är som "In the neighborhood", "Soldier's things", "Darkness on the edge of town" och "Hungry heart" i bitterljuv förening.

Och som vanligt får Susan Sontag rätt. Visst är det sant som hon skrev - att fotografier "ger varje ögonblick karaktär av mysterium". Placerad inför Franks bilder vill man förflytta sig i tid och rum för att utreda mysteriet.

Denna bok myllrar av fantastiska foton. Detta är verkligt stor konst. Du kan inte sätta en kamera i händerna på vem som helst och säga till denne någon att ta lika bra bilder.

Här finns mycken tomhet, övergivenhet, vilsenhet. Ibland kommer jag att tänka på Edward Hoppers makalösa målningar. Ibland kommer jag att tänka på Jakob Holdts "Amerikanska bilder" - men Frank skildrade inte social misär. Det är visserligen sällan någon person ser lycklig eller glad ut på Franks bilder, men det beror nog inte på fattigdom eller svält eller totalt utanförskap. På flera bilder finns över huvud taget ingen person med. De bilderna kan vara extra fascinerande, som t.ex. bilden "Restaurant - U.S. 1 leaving Columbia, South Carolina":

Vi ser solskenet leta sig in genom fönstret, inget bord är dukat men det står framme salt och peppar och servetter; bordsytorna är avtorkade till skinande blankhet, ett par balkonglådor på en hylla låter några klena och oansenliga växter sträva uppåt; vi ser fyra pinnstolar och en enkel soffa; TV:n står på i ett hörn men ingen tittar. Jag tänker: I nästa stund kan det komma in någon och göra en beställning... "Well the eggs chase the bacon round the fryin' pan" (Tom Waits).

Denna bok är ett bevis på att vissa foton är stor konst medan andra inte är det. Leta t.ex. i flickr och Picasa och du kommer att få hjärnblödning eller ett nervöst sammanbrott innan du hittar ett enda foto som når upp till den här nivån. Det hjälper inte med världens mest avancerade fototeknik. Om du inte har BLICKEN, så blir du i alla fall ingen stor fotokonstnär.

I dag sade någon att konst berör. Det måste också vara nytt och originellt, sade samme person. Underförstått: om det inte berör, så är det inte konst. Eller: om det berör, så är det konst. Ack, så förenklat. Om jag alltså sätter mig på stadens stortorg och drar ned byxorna för att där lämna mitt avträde kommer jag med stor sannolikhet att "beröra" och jag gör något nytt som jag inte tidigare gjort och det jag gör är originellt. Således skulle jag då per definition vara konstnär. Huvaligen! Minns "Kejsarens nya kläder"! Var kommer kvalitetskraven in någonstans?