Observation

Klicka på bilden för att förstora den.

Kolla femte raden uppifrån. Den första sånglärkan! Now we're talking.

Även den 27

Men hallå... Det finns faktiskt andra som inte får lön den 25.
Kommunanställda är några stycken och de får lön den 27.

Lite mera om Bob Dylan

Du kommer inte undan Dylan, min vän.

Vad finns det mera att skriva om denne ikon, denne idol, denne hjälte, denne provokatör, denne poet, denne kompositör, denne sångare, denne musiker, detta geni?

Följande blir inte bara en regelrätt recension. Det blir en blandning av recension och fria funderingar.

Faktum är att Heinrich Detering trots allt har en del nytt att komma med i sin bok "Bob Dylan" (Daidalos, 2008). Omslaget avslöjar inget nytt. Vi känner igen hans frisyr, hans solglasögon, hans prickiga skjorta, hans långa naglar, hans nonchalanta uppsyn - som utstrålar ett oerhört självförtroende parat med en kanske spjuveraktig överlägsenhet. På sätt och vis var Bob Dylan den förste punkaren - "never mind the bullocks" hade kunnat vara en rad ur någon av hans sångtexter.

Själv blir jag (förmodligen) aldrig trött på Dylan. Jag skulle kunna lyssna på hans musik varenda dag och ständigt hålla på att läsa någon bok eller någon artikel om honom eller någon intervju med honom. Det var en tidig "greatest hits"-samling (Denna!) som knockade mig för resten av mitt liv.

Det faller sig naturligt att man skriver en Dylan-biografi utifrån de album han gett ut. Så är det även med denna bok. Detering går kronologiskt till väga och betar noggrant av så gott som vartenda album. En del album är så klart inte värda lika stor uppmärksamhet som många andra.

De flesta Dylan-kännare är väl ganska överens om att Dylans bästa album gjordes i mitten av 60-talet, den furiöst produktiva tiden - med den oerhörda kreativa "peaken" där "Bringing it all back home" ("Subterranean Homesick Blues"), "Highway 61 revisited" och "Blonde on blonde" ingår - därefter "Blood on the tracks" (1975) och "Oh mercy" (1989) samt de tre senaste studioalbumen - d.v.s. "Time out of mind" (1997), "Love and theft" (2001) och "Modern times" (2006).

Lika överens är många om att hans värsta "bottennapp" blev "Self portrait" (1970), "Knocked out loaded" (1986), "Down in the groove" (1988) och "Good as I been to you" (1992).

Särskilt tilltalande tycker jag att det är när Detering framhäver samma låtar och texter som jag gärna gör. Så t.ex. har han döpt ett kapitel till "Visioner av Johanna" - kapitlet om dubbelalbumet "Blonde on blonde". Särskilt om den makalösa låten "Visions of Johanna" skriver Redering:
"(...) skildringar av vardagsvärlden ur ett utifrånperspektiv - på ett sätt som saknar motstycke inte bara i Dylans egen tidigare poesi - genom en avautomatisering av tanke- och varseblivningsmönster som gör allt välbekant främmande. In i Johannas visioner och madonnans väntan, mitt i den nattliga mardrömsvärlden och isoleringen, tränger ofrivilliga hågkomster av ett tillstånd som på något sätt är förknippat med lycka, ro, hemkänsla." (s. 76f)

Lika glädjande för mig är det när Redering slår ett slag för "I and I" på albumet "Infidels" (1983): "(...) albumets poetiska (om än inte musikaliska) höjdpunkt. I denna sång knyts den första tematiska tråden ihop med den andra, inledd av "Sweetheart like you". Där introduceras kontrasten mellan en främmande, ofri bindning och uppbrottet till nya horisonter genom en av Dylans coolaste, mest förföriska kärlekssånger, i en helt traditionell erotisk konstellation och draperad som scenerier till en film noir, för att sedan återigen smälta samman med religiösa antydningar: 'It's only one step down from here, baby / It's called the land of permanent bliss / But what's a sweetheart like you / Doin' in a dump like this?' I 'I and I' knyts nu dessa båda trådar samman. I sången, inspelad i bara tre tagningar, berättas om hur den sömnlöse sångaren tar en promenad medan hans älskade sover vidare och drömmer. (...) Han kopplar samman formeln med ett omarkerat Bibelcitat: 'I and I / One says to the other: No man sees my face and lives.' (...) Identiteten förblir en människas yttersta hemlighet; hennes sanna ansikte är ett mysterium precis som Guds anlete." (s. 136f)

Och i texten till "I and I" skrev Dylan: "I've made shoes for everyone, even you, while I still go barefoot". (Fin poetisk bild - om du frågar mig.) Det ser jag som ett slags signum för Dylans hela karriär. Han har till stor del ofrivilligt blivit en sorts terapeut för en hel generation. Men han sitter inte inne med alla svar. Han kan visserligen hjälpa andra, men han kan samtidigt själv vara hjälplös.

En annan intressant sak med denna bok är hur författaren visar att Dylan har varit förbluffande konsekvent genom hela sin karriär när det gäller vissa teman. Den ensamme lösdrivaren är en sådan gestalt som dyker upp då och då, från första början och in i våra dagar. De religiösa undertonerna - mer eller mindre märkbara - genomsyrar även de hela Dylans "song book".

Ytterligare en röd tråd kan skönjas: just när vi trodde att vi visste var vi hade denne Dylan hittar han på något nytt som får oss att hoppa av stolen. Det enda man kan vara säker på när det gäller Dylan är att man inte kan vara säker på någonting.

"Dag och natt" - ett mästerverk

Sedd:

Äntligen kan jag åter dela ut en femma på en femgradig skala till en film. Det var länge sedan förra gången; jag minns inte hur länge. Det blir visserligen en svag femma, men i alla fall en femma. Kritikerna var ganska eniga. Som särskilt intressanta recensioner ser jag HD:s, SvD:s och UNT:s. För att "Dag och natt" skulle ha fått en stark femma av mig, så skulle den ha överraskat mig mera, gärna skakat om mig ordentligt.

Det är definitivt inte en film som gör dig på gott humör. Den är djupt tragisk. Den är deppig som en mörk Ingmar Bergman-film eller en dyster Lars Norén-pjäs. Men den koketterar aldrig med tragedin.

Det som är en av filmens styrkor, enligt min mening, är dess skoningslösa konsekvens. Den ger aldrig avkall på att kameran skall stanna i bilen. Hela handlingen visas inifrån den bil som huvudpersonen (spelad av Mikael Persbrandt) sitter i, på förarplatsen.

För det andra är det oerhört starkt att låta pauserna och tystnaderna ta så pass stor plats som de gör. Det känns aldrig långtråkigt. Tystnaderna ökar dramatiken - det är väldigt skickligt avvägt.

För det tredje är detta till mycket stor del Mikael Persbrandts film. Hans skådespel här ger jag tio poäng på en tiogradig skala. Det går helt enkelt inte att överträffa.

Räfst och rättarting bland hyllorna

En sak har jag i alla fall lärt mig genom åren: vissa människor har ordningssinne som yra och drogade höns med noll orienteringsförmåga. Det räcker att besöka ett bibliotek för att bli överbevisad om den saken. Om vi vill att det alltid skall vara god ordning i bokhyllorna på ett bibliotek - ja, då borde vi inte låta folk gå runt och plocka bland böckerna själva. Ni kan inte ana hur många böcker som ställs tillbaka fel av folk som "botaniserar" bland biblioteksböckerna...

Nå, eftersom detta skrivs av en bloggare som hyllar ordning och reda och dessutom menar att repetition och åter repetition är nödvändigt för att inlärning skall ha någon framgång, så kommer här en favorit i repris.

Minikurs i handtvätt

Denna blogg är för tydlighet i olika sammanhang. Således visas nu här huru vi bör tvätta våra händer. Detta är hämtat ur Norrbottens läns landstings information om smittskydd. (Klicka på bilden för att förstora.)

Visste ni detta redan? Tvättar ni händerna exakt så här? Nej, jag trodde inte det. Visst är det omtänksamt med sådan tydlighet? Vissa skulle nog tycka, att detta är kränkande övertydlighet, att det är en förolämpning mot läsarens intelligens. Men det kan det väl inte vara om en majoritet av befolkningen inte tvättar händerna så grundligt?

Live i Gdansk

Lyssnade nyss på valda delar ur den här:

Det finns en särskild hemsida om denna konsert här. Vilka superlativer skall man ta till? Alla känns förbrukade. Finns det t.ex. någon mera ultimat gitarrsololåt än "Comfortably numb"? Vem kan göra den bättre än Gilmour? Det ser ut som en omöjlig fråga. Ungefär som att fråga "Vilken dag kan göra söndagen bättre än en söndag?".

Examensarbete på Konstfack

I dag gjorde jag mitt examensarbete på Konstfack. Jag kastade snöboll på ett par fönster på en offentlig byggnad. Jag stannade kvar för att se hur personerna där innanför fönsterna skulle reagera. Sedan försvann jag ur deras synfält.

Ett lyckat examensarbete.

(Denna bloggpost var ironisk.)

Några rader om "Flicka och hyacinter"

Sedd:

Jag säger "Hold your horses". Den svenska kritikerkåren verkar ha löpt amok. Här är en sådan översvallande recension. Ett så makalöst mästerverk var väl ändå inte Hasse Ekmans "Flicka och hyacinter"? OK, visst är den bra, men jag kan inte tycka att den var - som Ingmar Bergman påstod - "Ett absolut mästerverk! 24 karat. Fulländat!". Två invändningar följer.

För det första: medan de inledande scenerna pågår undrar man om TV:n har gått sönder. Jag tänkte: "Detta är inte ens en svart-vit film. Det är en helsvart film." Och det upprepar sig. Det kommer flera scener där man undrar vad ljusteknikern sysslade med - eller om det inte fanns någon ljustekniker.

För det andra: vissa scener och dialoger är övertyngda. Jag kom att tänka på After Shave & Galenskaparna och deras parodi "När helvetet kom till byn" - och det är inget gott tecken.

Så: mitt betyg på den här filmen blir en svag fyra på en femgradig skala. Filmen räddas av skådespelarinsatserna och klippningen.

Några rader om "Fyra veckor i juni"

Sedd:

Enligt min mening var kritikerna alltför negativa till "Fyra veckor i juni". I min bok får den här filmen en trea på en femgradig skala. Jag tycker att det är en ganska sympatisk film som mest handlar om ett intressant möte mellan två kvinnor - två kvinnor ur olika generationer. Tuva Novotny och Ghita Nørby gör den här filmen. Utan dem skulle "Fyra veckor i juni" falla platt till marken.

Nu är jag kanske inte rätt person att recensera denna film eftersom jag p.g.a. tidsnöd såg filmen med hastigheten x2 och med textremsa. Jag kan således ha missat vissa nyanser, dessutom blev replikerna och musiken "hackiga".

Hur som helst: jag skulle öppna dörren om Tuva Novotny ringde på - för att använda en omskrivning. Inte nog med att hon är väldigt vacker, hon är dessutom en fantastiskt bra skådespelerska.

Kontrafaktisk villkorssatsfundering

Från engelska Wikipedia om denna dag: "1848 - Karl Marx and Friedrich Engels publish the Communist Manifesto".

Fundering: Vad hade hänt om detta icke skett? Hade då ryska revolutionen aldrig ägt rum? Hade Gulag icke funnits? Hade Mao aldrig fått makten? Hade Berlinmuren aldrig byggts? Hade maffian ökat sitt välde på Cuba? Hade kalla kriget aldrig uppstått? Hade Vietnamkriget aldrig blivit av?

Tja, vad vet man? Kanske, kanske inte. Problemet är - som så ofta - att omsätta teori i praktik. Många av tankarna i manifestet var ju vettiga och något att sträva efter, men sedan gick det snett - ohyggligt snett.

Trust me, I know what I'm doing

Du kan lita på mig.
Kolla denna bloggpost.
Kolla sedan detta.
Du kan lita på mig.

Konstnärer lever i en frizon?

Jag kan inte släppa det här ämnet. Det måste bli en bloggpost till, känner jag.

Vad är det som är så heligt med just konstnärer? Varför får man inte kritisera dem? Varför blir man då genast per automatik beskylld för att vara okunnig eller sakna känsla för konst? Lever de i en frizon där ingen kritik och inget ifrågasättande får finnas? Gäller inte samhällets lagar och normer för dem? Lever de i någon sorts parallellt samhälle - i ett laglöst anarkiland vid sidan om? Får konstnärer "testa" vad de vill - ju galnare desto bättre - utan rättsliga påföljder?

Varför kan man inte påstå, att t.ex. en tavla som en målande konstnär har gjort är en urusel målning? Varför skall då genast recensenten betraktas som inkompetent och oförstående?

Här nedan syns nu ett konstverk som jag gjorde alldeles nyss. Om det hade gjorts av Klee eller Kandinsky, så hade det varit värt mycket pengar. Konst påminner ibland om börsen på Wall Street. Ingen fattar nå'nting.

Lena får inte yttra sig

Det var ju förskräckligt vad det retade upp en massa människor att vår kulturminister uttalade sig negativt om förstörelse. Ty det är förstörelse det handlar om, detta klotter i tunnelbanan och denna förstörelse av en T-banevagn. Det är absolut inte konst. Det är kriminellt beteende. Det är möjligt att det av vissa jönsar betraktas som konst därför att det var någon figur från Konstfack som genomförde det. Nå, om någon drogpåverkad pundare hade gjort samma sak - hade det då fortfarande varit konst? Förmodligen inte. Det beror alltså på vem som gör det. Give me a break.

Folk har blivit upprörda över att vår kulturminister har uttalat sig negativt om detta något som skall föreställa konst. Varför blir de upprörda? Får en kulturminister inte uttala sig om konst? Blir man automatiskt berövad sin åsiktsfrihet när man blir minister? Då borde inte en försvarsminister få uttala sig om försvaret, då borde inte en näringslivsminister få uttala sig om näringslivet, då borde inte en jordbruksminister få uttala sig om jordbruket etc. Trams!

Vad är det som gör just konstnärer så fruktansvärt känsliga och lättstötta? Det räcker att du påstår att en tavla någon har målat totalt saknar konstnärligt värde. Då vill de väl anmäla dig för kränkning - eller så hävdar de att du är konstnärlig analfabet som inte begriper det sublima och upphöjda i deras verk. Hur du än argumenterar mot dessa stackars finkänsliga figurer, så kommer du inte åt dem. De undangår all kritik. De står över oss - vi, den okunniga pöbeln.

En nyttig påminnelse

"Antikrundan" är bra att titta på. Alltid lär man sig något nyttigt. Och ibland blir man påmind om något som man inte borde ha glömt. I kväll blev jag åter igen uppmärksam på Nils Kreuger. En fantastisk målare, samtida med bl.a. Richard Bergh och Anders Zorn. Tavlan här nedan heter "Hemvändande plöjare" och målades c:a 1883 - ett mästerverk.

Vi får aldrig glömma våra stora svenska konstnärer från 1800-talet och 1900-talets första hälft. Det var måleri i världsklass. Nutida svenskt måleri? Jag är skeptisk.

So long, Marianne

Synd på så rara ärtor... Jag är ledsen, men jag kan inte tycka att det här är någon toppenplatta. Det blir för släpigt, lojt och utdraget. Too long, Marianne.

Stundtals påminner det om storverk av P. J. Harvey och Patti Smith. Men det blir tröttsamt i längden. Så här tyckte kritikerna.

Bästa låten på albumet enligt mig är "Children of stone". Den hade kunnat vara skriven av Tom Waits, men originalet gjordes tydligen av Espers. Du kan lyssna på Mariannes tolkning här. (Varför det hela slutar med nästan två minuters tystnad på YouTube vet inte jag.) Om alla bitar hade haft något av samma smått magiska stämning, så hade det här albumet blivit riktigt bra. Nu känns det mest som en slö gest.

Vansinnigt konstigt

Det är bara att hålla med Ulf Nilson om detta. Vad blir nästa "projekt"?

* Plåga värnlösa kattungar till döds och göra en dokumentärfilm av det?
* Arrangera gruppknull på Sergels torg och visa det i xtube?
* Flyga med helikopter över Riksdagshuset och släppa ut ett ton kogödsel?
* Släppa loss 100 griskultingar i tunnelbanan och jaga dem med AK4?
* Äta avföring och dricka urin i YouTube?

Allvarligt talat: jag kan komma på tusen idéer som skulle kunna driva medel-Svensson till vansinne. Inte f-n kallar jag mig för konstnär av den anledningen.

Infekterat liv

Inget annat kan i lika hög grad skapa helvetet på Jorden som vissa andra människor.

Naturlagarna kan trilskas, tingen kan förefalla vara emot dig, vädret kan vara pest, etc. - men allt det där kan man ha överseende med. Vissa andra människors djävulskap är betydligt svårare att stå ut med.

Ibland känns det som att det inte spelar någon roll vad du säger eller vad du gör. Det finns ändå alltid någon eller några som vill dig ont.

Ondskan finns. Den tar gestalt i vissa andra människor. Detta liv är infekterat av mänsklig ondska.

An offer you can't refuse

Just nu gör jag frågor till en tipsrunda. Vansinnigt trevligt! Jag tar det som en utmaning att göra alternativen så vitsiga som möjligt, samtidigt som de skall vara trovärdiga och allmänbildande. Bra hjärngymnastik!

Hallå, alla föreningar och andra som vill ha exempel på tipsrundefrågor! Kontakta mig. Jag vill ha 1.000 kr per tipstolva. Det är inte ocker.

Inspirerande utbud

Nytt nummer av libris hamnade i brevlådan i dag:

Några böcker som jag vill ta en närmare titt på:

Nicholas Sparks: Undrens tid
Lee Strobel: Vilken Jesus ska jag tro på?
Peter Walker: I Jesu fotspår
William Paul Young: Ödehuset

Smart hund

Att border collies är smarta visste vi väl redan, men detta...

Det lär bli svårt att se till att den hunden inte blir understimulerad och en "bored collie".

Märkliga djur i Vår Herres hage. 39

Åh, alla dessa energitjuvar. Folk som inte kan fatta att de kommit till vägs ände. Folk som tar hela näven om du räcker dem ett finger. Folk som hela tiden söker något att tjafsa om, något att ifrågasätta, något att vara irriterad på. De ger dig hela tiden nytt material för att förstärka din misantropi.

Oväntat

Det här är väl gulligt?

Det tycker i alla fall jag.

Troligen inte en omvändelsebok

Ray Comforts bok "Gud tror inte på ateister" är inte någon publikfriande historia. Kristendomen framställs definitivt inte som någon "feel good"-religion. Nej, Gud är hård och skoningslös. Vi är alla syndare och den enda räddningen finns hos Jesus.

Jag blev nyfiken på boken p.g.a. dess titel. En sådan vitsig titel träffar man inte på varje dag. Nu har jag läst boken i sin helhet och visst har den sina poänger, men den är för ytlig enligt min bedömning. Jag tror inte, att denna bok omvänder särskilt många icke-troende till att bli troende. Bättre då att läsa den här.

Recension (nå, ja...) av Comforts bok finns att läsa bl.a. här.

Det offentliga Sverige blöder

Voffor gör di på detta viset? Ja, jag undrar hur det är ställt med staten Sverige. Besparingar hit och besparingar dit. Inte begriper jag mig på ekonomi, men jag är varken blind eller helt korkad. Jag vet så pass mycket, att det finns pengar att spara i demokratin. Hu, hm? Vad menar jag nu?

Det är lätt att vara t.ex. kommunpolitiker om man bollar över alla tuffa beslut till personalen. Ack, ack, ack. Det finns politiker som tycker att det skall sparas kolossala belopp samtidigt som dessa besparingar inte får märkas utåt. "Brukarna" får inte märka hur illa det är ställt. Hur tänkte de då, våra folkvalda? De kommenderar i själva verket personalen att försöka trolla med knäna och gå in i väggen. De vill få anställda att lösa en ekvation som är omöjlig att reda ut.

Suck, om uttrycket "Vi har de politiker vi förtjänar" är sant, så är vi inte mycket att skryta med. Men det går att spara pengar utanför verksamheten. Man sparar helt enkelt på politikerna. Tro mig, det finns politiker som inte gör särskilt mycket nytta för sina pengar. De sitter mest av tiden när de är på nämndsammanträden m.m. De gitter inte läsa alla handlingar från början till slut, de har ingen bestämd egen åsikt om någonting utan lyder bara partipiskan, etc.

Det finns politiker som är totalt likgiltiga för personalen de bestämmer över. De politiker som faktiskt intresserar sig för de anställda och deras vardag är lätt räknade. Kasta ut de likgiltiga politikerna utan att ersätta dem, spara sålunda in på ledamöter och få pengar över till verksamhet - det är min beska medicin. Demokratin behöver inte bli sämre för det. Det är sannolikt snarare så, att demokratin blir effektivare.

Dessutom är det så, att dessa ständiga besparingar i offentlig sektor är knäckande på offentliganställdas psyken. Varenda hundralapp granskas. Måste han åka iväg på den kursen? Måste hon vara närvarande på hela den konferensen? O.s.v. Det sprider sig en obehaglig känsla av girigt spionage. Personer som tidigare varit goda kollegor kan nu plötsligt bli missunnsamma mot varandra. "Varför får han åka tåg till det mötet?" och "Varför får hon köpa in den utrustningen?" är exempel på frågor som tidigare inte ställdes men som nu dyker upp titt som tätt. Det som tidigare räknades som nyttig och nödvändig kompetensutveckling betraktas nu som lyx och slöseri.

Det är något ruttet i staten Sverige. Politiker blir mer och mer överklass och vanliga knegare blir mer och mer underklass. Tjänstemän har blivit tjänstefån.

Några rader om "A good woman"

Sedd:

Filmen "A good woman" bygger på en pjäs av Oscar Wilde. Då kan ni ana, att det är bra dialog. Det är inte bara bra dialog, det är svindlande bra dialog. Inga normala människor pratar någonsin naturligt på det viset. Det är bara med inövade repliker från ett manus som de kan prata så. Men än se'n? Filmen är värd att se just för de kvicka replikernas skull.

Tag som exempel det här uttalandet: "I like America. Name me another society that's gone from barbarism to decadence without bothering to create a civilization in between." Snyggt.

För övrigt är detta en medioker film. Den påminner bl.a. om vilket avsnitt som helst av de massproducerade filmerna om Hercule Poirot. Jag ger den en trea på en femgradig skala.

Några rader om "Maktens rus"

Sedd:

Jag hade hoppats att kunna skriva något i stil med "En gammal mästare i farten" om Claude Chabrols film "Maktens rus". Det kan jag ju fortfarande göra: "En gammal mästare i farten". Se. Det var inte svårt. Men det säger inte mycket. Ty här märks inte mycket av det forna mästerskapet.

Man sitter och väntar på att spänningen skall infinna sig. Det gör den - så småningom. Men just då slutar filmen! Jag kan inte påminna mig att jag har sett en film med ett snöpligare slut. Just när jag tänkte: "Nu jädrar i min låda - nu blir det dramatik!" - plupp, så var det slut.

Kritikerna vacklade lite hit och dit. Själv ger jag den här filmen en tvåa på en femgradig skala. En klar besvikelse. Det finns egentligen bara en bra sak med den här filmen - och det är Isabelle Hupperts skådespel.

En promenad en vinterdag

Det blev en alldeles underbar dag. Helt vindstilla, inte ett moln så långt ögat kunde se och så en temperatur runt nollstrecket. Nästan magiskt. Vi gick en lång promenad på drygt en timme. Jag kunde inte låta bli att ta några bilder. (Snöängeln fanns där redan när vi kom fram.)

Larmar och gör sig till

Vissa män från vissa kulturer har väldigt svårt för att ta någon som helst order från en kvinna. Följande lär vara en sann historia.

***
Butik skall stänga kl 20:00. När personalen håller på att packa ihop och gå hem för dagen, så hörs och syns en man vid entrén. Klockan är nu mer än 20:00. Han bankar på dörren och larmar och gör sig till. En kvinna ur personalen går fram till dörren och talar genom den. Hon påpekar vänligt att affären har stängt och att han kan komma tillbaka en annan dag. Då blir han ännu mera högljudd och bankar nu ännu mera aggressivt på dörren. Personalen ser då ingen annan lösning än att släppa in mannen. Så fort han har kommit in, så stirrar han kvinnan in i ögonen och säger - fly förbannad - på bruten svenska:
- Du ska visa mej respekt!
***

Ständigt detta evinnerliga tjafsande om respekt... Och ständigt denna nedlåtande attityd mot kvinnor... Vad är det med dessa män?

Hon kom in genom badrumsfönstret

God mat, gott rödvin, skön fåtölj och "Abbey Road" på skivtallriken. Svårt att överträffa! Lyssna bara på denna snygga övergång! Klippet börjar med slutet på "Polythene Pam" och plötsligt går vi så makalöst elegant över till "She came in through the bathroom window". En snutt ur världens bästa andrasida på en LP?

En sak som slog mig när jag nu lyssnade på denna LP-sida för kanske hundrade gången är att Ringo var en duktig trummis. Det glömmer man lätt.

Heja Lena!

Det är inte alla gånger som jag håller med vår kulturminister, men här måste jag göra det. Sådan graffiti som det här handlar om är absolut inte konst. Det är skadegörelse.

Och vadå skapa debatt och dialog? Vad är poängen med det? Vad finns det att debattera och hålla dialog om? Skadegörelse är skadegörelse. Punkt och slut. Det är inget att diskutera. Skaffa er ett liv, satans kriminella sabotörer!

Malena frågade Leonard

Malena Ivarsson intervjuade Leonard Cohen för "Fräcka fredag". Givetvis kunde hon inte låta bli att fråga om hur han förförde kvinnor. Antagligen blev hon snopen när han påstod att han aldrig hade förfört någon. Jag tror, att Leonard hade alldeles rätt i detta: "Oftast är det kvinnan som ger sin tillåtelse till överenskommelsen".

Att det sedan finns en massa drumlar till män som inte kan "läsa av" kroppsspråk, gester, miner m.m. som signalerar att en kvinna inte vill ha någon kroppslig närkontakt med dem - ja, det är en annan historia.

Ett fuskbygge på lös sand

Hur skall det någonsin kunna bli fred på Jorden när ni lättantändliga läsare allihop går i gång på alla cylindrarna då vissa samtalsämnen kommer upp? Det är ju rent patetiskt och löjeväckande att se hur förutsägbara ni är. Man skulle kunna ha skrivit alla kommentarerna i förväg. Jag syftar på detta - där jag håller med överläkaren Sture Blomberg.

Nina om Gud

Många trevliga grejer finns att se i SvT:s öppna arkiv. Här har vi en:

Senare i intervjun: "Gud är ingen fanatiker och han vill ha fred".

En utvikning kring en singel

Ur singelarkivet:

Ah, det var tider... The Drifters' "Kissin' in the back row of the movies" kom ut 1973 och var en låt för unga nyförälskade. Texten var lite mera vågad än t.ex. tidiga Beatles-rim om att hålla handen. Här handlar det om att kyssas på sista raden på bion en lördagkväll. Tankarna på något sådant kunde få känslor i svallning.

Ah, det var tider - när det var sååååå spännande med lite hångel medan filmen gick för fullt. Tycker dagens ungdom att det är lika spännande med lite hångel längst bak i biosalongen? Jag är skeptisk. Numera har väl varenda elev som går ut nian sett en hel del TV-sända porrfilmer som inte lämnar något kvar till fantasin. Nu behövs nog lite mera än en singel som "Kissin' in the back row of the movies" för att lustan skall stegra sig.

Make my day

Yipee! Tjohoo! Äntligen!

Så länge som jag har längtat efter att få äga en pallvagn! Och en verktygsvagn för bara 19.900 kr! Det är ju som hittat! Helt oemotståndligt! Whoaow!

(Hela denna bloggpost var ironisk.)

Klassisk musik för moderna människor - blä

Aj, aj. Ungdomligt oförstånd får jag skylla på. Varför köpte jag den här plattan? (Omslaget är scannat och således ej komplett avbildat.)

När jag precis hade köpt den tyckte jag väl att den var "häftig" och "fräck". Nu finner jag den ganska vedervärdig. Denna inspelning är nästan helgerån. Lyssna själv på detta - och håll med mig.

Modernisering som vulgarisering. Populism som kulturkross.

Felöversatt???

Oops! Hur vågade han säga något sådant?

Har han gått under jorden? Har han skaffat sig skyddad identitet? Vad händer nu?

Bra, Lisa!

Upptäckte den här artikeln i går, tror jag. Inte alls dumt. Hon är smart, Lisa Magnusson. (Får man dessutom tycka att hon är snygg?)

Hon menar ungefär samma sak som jag har hävdat ett antal gånger. Jag påstår, att mycket s.k. konst bara är konstigt. Tanken på "Kejsarens nya kläder" infinner sig utan problem. Jag kan slå vad om att många provokativa konstnärer antingen driver med oss eller är galna. Exemplet i artikeln är bara ett av många - och det kommer säkerligen flera "pretto" projekt, som inte bevisar någonting.

En f.d. kulturminister om kultur

Egentligen borde jag ha tipsat om detta för flera dagar sedan. Bättre sent än aldrig. Han är klok, han - Bengt Göransson.

"Dagens utredningar ska hellre åstadkomma förändringar än lösa problem, eftersom förändringsvilja är en dygd i sig i den politiska världen." Pricken över i.

"Kulturutredningen tycks, av det som läckt ut, mera intressera sig för kulturadministrationen än för kulturlivet. Små myndigheter ska slås samman med andra småttingar för att ge den omgivande världen överblick - och den styrande makten kontroll, kan man tänka." Huvudet på spiken.

"Jag misstror också föreställningen att nya namn och nya logotyper förbättrar varje verksamhet." Precis.

"Min erfarenhet har lärt mig att allt samhällsstöd så långt det är möjligt bör gälla det som kan kallas kulturens infrastruktur, sådant som lokaler för kultur, utbildning för konstnärlig verksamhet och ateljéstöd liksom institutioner som museer och bibliotek. Generösa villkor för utnyttjandet av denna infrastruktur, alltifrån fria boklån till hyresfria spelscener för teatergrupper och fria utställningslokaler för konstföreningar och andra arrangörer lockar fram frivilliginsatser från medborgarna." Elegant.

Läs hela essän! Den är ett paradexempel på snygg formuleringskonst kombinerad med gedigen erfarenhet och intelligent klarsyn.

Om en bok av Jolan Chang

Mina känslor i samband med Jolan Changs bok "The Tao of Love and Sex" (Denna upplaga från 1979) är blandade. Å ena sidan har den varit till stor hjälp, å andra sidan har den varit ett besvärligt hinder. Hur då?

Jo, den har både skänkt mig goda råd och gett mig prestationsångest. Det är nog inga tokiga tips man får ur denna bok, men det blir inte så kul om man försöker bli en mästare i att kunna hantera alla dessa trix och konster - och misslyckas. "Det blir aldrig som man har tänkt sig", men ändå måste man tänka att en vacker dag "funkar" det.

Man lär sig med tiden... Det är just det: man lär sig inte allt bums med en gång. Det goda har i alla fall den här boken fört med sig: jag har aldrig slutat intressera mig för olika metoder att förbättra sexlivet. Jag har aldrig slagit mig till ro och tänkt "Nu är jag fullärd". Men i dag, snart 30 år efter att jag läste boken första gången, kan jag tycka att tao inte räcker. Jag vill gärna kombinera det med lite lagom tantrasex och David Deidas idéer om sex.

Hur som helst - Johan Ekenberg har så rätt i det där med uthållighet och självförtroende. Det blir en god spiral. Ökad uthållighet ger ökat självförtroende ger ökad uthållighet ger ökat självförtroende... "Fyra sekunder" (Magnus Uggla) är bara för pinsamt. Och den där stupida generaliseringen om stigande ålder och sämre sexliv kan vi glömma. "According to me" har sex bara blivit bättre med åren.

Gilla Jill

Jill, Jill! Jag gillar dej! Du är oemotståndlig. Du inte bara har utstrålning. Du är utstrålning.

Med den rösten, det utseendet och den karisman kan du smälta polarisar och flytta berg. Jill, Jill - allt gott till dej!

"Krogpostillan"

Predika på krogen? Ja, varför inte? Dag Sandahl hade inga bra tillfällen att predika i kyrkan, så han tänkte "Vad hade Jesus gjort i detta läge?". Svaret kom genast: "Han hade predikat på gator och torg." Men det skulle bli kallt. Bättre då att söka upp folk inomhus - alltså på krogen.

"Krogpostillan" är en - som dansken skulle säga - "morsom" (ung. stimulerande, trevlig) läsning. På ett lättbegripligt språk tar den riksbekante prästen upp ämnen som - och nu nämner jag några rubriker - "Skapelsen", "Paulus", "Maria Magdalena", "Augustinus" och (självklart!) "Martin Luther". Dessutom blir vi upplysta om bl.a. Maria, Judit, Lucia, Helena och Birgitta.

Det råder inget tvivel om att karln vet vad han skriver om. Medan jag läste tänkte jag: "Om man ändå hade haft sådana lärare när man gick i skolan!". Man må tycka vad man vill om vissa av Sandahls åsikter, men han blir aldrig likgiltig. Jag gillade hans bok om Jesus och jag gillar den här också. Visserligen är de inte utbytbara - långt ifrån - men de är båda mycket läsvärda.

Jag sökte recensioner på nätet. Jag fann ingen relevant. Det var väl inte så många som vågade recensera den här boken. När jag tidigare nämnde att "Krogpostillan" är skriven på ett lättbegripligt språk, så är det inte hela sanningen. Ibland blir språket "al dente". Tuggmotståndet blir påfallande - i synnerhet när DS försöker skriva som Jan Myrdal.

Jag vet inte om jag är ensam om denna åsikt, men jag tycker att man lika väl som man talar om en särskild "ranelidska" kan prata om en särskild "janmyrdalska". Och jag menar, att Sandahl - tyvärr - ibland påminner om Jan Myrdal. Exempel: "Ett ord om motsatserna. De finns i hela hennes liv. Kyrkan och världen, det fromma och det världsliga, det utåtriktade och det inre. Kyrkan som apparat och Kyrkan som livsgemenskap." (s. 19) Jag vet inte, jag är skeptisk. I mina ögon ser det lite krampaktigt och trögt ut.

Bortsett från sådana små stilistiska märkligheter är boken utmärkt. En i sanning annorlunda postilla, skriven med gott humör och med gedigna bakgrundskunskaper.

Nanoblogg?

Minimalismtrams.

Mikroblogg?

Jag tycker det är fjantigt. Det är ungefär lika löjligt som haiku. Det riktigt läsvärda och verkligt tänkvärda låter sig inte komprimeras på det sättet. Man lurar sig själv. Det är nästan som att vänta sig en tre-rätters-gourmetmiddag från ett gatukök. Det fungerar bara inte.

Into the wild?

Körde en runda. Gick en sväng. Tog ett kort.

Nu tror du kanske att det här fotot är taget mitt ute i någon vildmark. I så fall tror du fel. Kortet är taget ganska centralt i en tätort. Det gillar jag - att det inte är långt till orörd natur.

Inte Dundee

Jag kan inte hysa något medlidande i det här fallet. Han får skylla sig själv.

Det är bara rätt åt honom.

"R and r" står kanske för något annat

Nu fortsätter jag på den redan snitslade banan. Vissa saker har jag bara så svårt att släppa. Lyssna noga på vad denne man säger. (Det kan vara svårt p.g.a. bullret och minglandet runt omkring...)

Lade du märke till vad han sade om "R and r"? "Responsibility and reliability".

Så är det, förstås. Det blir inga plattor gjorda om ingen tar något ansvar och ingen går att lita på. Hur var det nu? 10 % inspiration och 90 % transpiration?

De verkliga hjältarna

För att anknyta till den förra posten: Hal Blaine ingick i "The Wrecking Crew".

Det är dessa som skall ha äran och berömmelsen. Det är dessa som gjorde grovjobbet. Dessa.

En betydelsefull "doldis"

Det är visserligen två dagar för sent men i alla fall: Grattis på 80-årsdagen! Här snackar vi om en "doldis" som har varit med i de stora sammanhangen. Hal Blaine torde ha sett och hört ett och annat. Hans memoarer från 1990 måste jag nu leta upp! Kolla bara här vilka låtar som har gått till musikhistorien och där han har jobbat bakom trummorna... Respekt!

Han lever nu tydligen under ganska "normala" omständigheter, långt borta från glitter och glamour. I en TV-intervju formulerade han sig på ett sätt som åtminstone fick mig att börja fundera kring varför trumslagare ofta betraktas som ett femte hjul. De räknas liksom inte in i de "fina" sammanhangen.

Men det är ju också så att om man redan är väldigt känd, så kan man ta hutlöst betalt - trots att det är någon annan som borde ha fått äran och berömmelsen. "I made $50 an hour playing Beach Boys songs in the studio - Dennis [Wilson - min anm.] made $50,000 a week playing them in concert", sade Blaine i en intervju.

Om och om igen bekräftas detta trista faktum: livet är inte rättvist.

Baklänges sidospår kring en baklängesfilm

Sören... Ständigt denne dansk...
Jag återkommer till denna kryptiska inledning.

I går såg jag "Benjamin Buttons otroliga liv". Den kommer att gå till filmhistorien - inte som en av världens bästa filmer, men som en av de filmer som har det mest originella manuset (löst baserat på en novell av F. Scott Fitzgerald).

Jag avslöjar inte alltför mycket om jag nu skriver att huvudpersonen levde livet baklänges. Fotot, klippningen och lite av filmens "plot" ledde mina tankar till "Forrest Gump" (Det finns andra - t.ex. här och här - som har gjort den jämförelsen, så jag är inte helt snett ute) och "Dagboken". Svenska kritiker var inte särskilt eniga. Betygen spretade hit och dit. Själv kan jag tycka, att filmen som helhet är värd en svag fyra.

Vad har då allt detta med danske Sören att göra? Granska bilden ovan - innan du klickar på den. Vad står det? "Life can only be understood backward". Påminner det om något? Svar:

"Livet kan bara förstås baklänges men det måste levas framlänges." (Søren Kierkegaard)

Så har jag då åter en anledning att påminna om denne danske filosofs briljanta formuleringar. Frågan kvarstår om Fitzgerald hade läst Kierkegaard.

Ett gudomligt bra citat av Nordens störste filosof

Följande är ett citat med den geniale danske filosofen Søren Kierkegaard (1813-1855) som upphovsman.

"Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon hjälper andra.
För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad han gör, men först och främst förstå det han gör. Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan och vet mera.
Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre istället för att hjälpa honom.
All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att vilja härska, utan att vilja tjäna. Kan jag inte detta så kan jag inte heller hjälpa någon."

Det är ett citat som förtjänar uppmärksamhet. Det förekommer också i många olika sammanhang här på nätet. Men vad nästan ingen gitter uppge är varifrån citatet är hämtat. Detta är ett undantag, men där har bloggaren stavat fel till filosofens efternamn. Nå, är jag nöjd med angivelsen "Synspunktet for min Forfatter-Virksomhed. En ligefrem Meddelelse, Rapport til Historien"? Svar: nej. Här skriver en bloggare som är noga med källangivelser. Således: "Synspunktet for min Forfatter-Virksomhed. En ligefrem Meddelelse, Rapport til Historien" finner vi i band 18 av Kierkegaards "Samlede vaerker", utgivna i början av 1960-talet. Vi finner citatet på sidorna 96 och 97 i nämnda volym, vilket betyder "Andet afsnit, Capitel I, A. Den aesthetiske Produktivitet, § 2". Rubriken till denna andra paragraf är "At man, naar det i Sandhed skal lykkes En at føre et Menneske hen til et bestemt Sted, først og fremmest maa passe paa at finde ham der, hvor han er, og begynde der."

Originalet av detta mästerverk gavs ut postumt 1859.

Varför blir jag inte förvånad?

Är detta rimligt? Självklart inte. Det är käpprätt åt h-e. Kommer det att bli en förändring till en mera rättvis fördelning? Inte med den här regeringen.

Fribiljett till paradiset?

Ondskan kan ha många olika ansikten. Detta är ett av ondskans ansikten - via Expressen:

Kan ett sådant monster sova gott om nätterna? Man baxnar och tar sig för pannan. Finns det inga gränser för denna banala och stupida ondska? Jo, kanske: om dessa hatfyllda figurer alla tillsammans sprängde sig själva i luften. Det vore väl det maximala martyrskapet?

Missbruk

En del låntagare borde inte få låna böcker från bibliotek. Jag syftar nu i första hand på dessa odrägliga figurer som inte kan hålla fingrarna borta utan måste skriva kommentarer inuti böckerna. Senast jag råkade ut för detta så irriterande fenomen fick jag sudda ut - h*n hade i alla fall så pass mycket omdöme att h*n använde blyertspenna - töntiga kommentarer på nästan vartenda uppslag. Kommentarerna var töntiga därför att de var pekoral. Kommentatorn var säkert övertygad om sin egen förträfflighet och trodde sig nog ha en jättehög IQ, men det hela fick ett löjes skimmer över sig - ty kommentarerna var bara kvasiintelligenta. Egentligen var de klantiga och obegåvade.

Sådana egotrippade låntagare klarar vi oss utan. Med vilken rätt tar de sig denna fräcka frihet? Inbillar de sig att deras kommentarer är allenarådande? På en blogg skulle sådana kommentarer snabbt bli söndersmulade och pulvriserade till värdelöst stoff. Man kan ju inte gärna kommentera kommentarerna i en biblioteksbok. Nej, fram för hårdare tag mot dessa parasiter på skattemedel. Nästa gång jag upptäcker denna retfullhet skall jag föreslå bibliotekspersonalen att låntagaren får sitt lånekort spärrat.

En känslofull version

Jag har alltid varit lite svag för Elkie Brooks. Innanför det där svala yttre anar jag en inre vulkan. Det här klippet kanske förklarar ungefär vad jag menar:

I mina ögon och öron är detta en riktigt bra version av en vad man kanske kan kalla modern klassiker.

Olika teknik - olika upplevelse

Nu är den köpt. Nu börjar jag ett nytt - eller snarare nygammalt - liv.

Givetvis lyssnade jag på den här. Känslan var makalös. Det ÄR en annan feeling med vinyl än med CD. (Visserligen har jag inte samma platta som CD, men jag hasplar ur mig detta i alla fall.)

CD-tekniken är stressframkallande. Den främjar slit-och-släng-tänkandet. Med en vinylspelare blir du mera omsorgsfull och noggrann. Du avsätter tid för musiklyssning på ett helt annat sätt än när du lyssnar på CD-album. CD-tekniken inbjuder till snabbspolning och överhoppande av bitar som inte genast fångar ditt intresse. Med vinylspelare infinner sig ett lugn och en eftertänksamhet som inte så lätt dyker upp om du lyssnar på en CD. Du väljer LP-musik med större omsorg och när du väl har bestämt dig, så får lyssningen ta tid. - Nu menar jag generellt. Om du lyssnar på ett album med Enya kan det kanske kvitta.

En vinylplatta har två sidor. Du lyssnar gärna färdigt på en hel sida (bl.a för att inte utsätta utrustningen för onödiga risker med skadad nål m.m. som kan bli fallet om du hoppar över den ena biten efter den andra) - och då har kanske c:a 25 minuter passerat. Ett CD-album har bara en sida. Att lyssna färdigt på det kan ta en timme eller mera - således snabbspolar du gärna. Och det totala "lyssningspasset" blir då kanske bara 20 minuter. Själva tekniken inbjuder till stress.

När du lyssnar på en gammaldags LP, så kan du se skivan snurra runt där på skivtallriken medan pickupen rör sig sakta in mot mitten. När du lyssnar på ett CD-album, så försvinner skivan in i en apparat och du ser inte vad som händer. Där försvinner s.a.s. synintrycken på kuppen. Det kan ha en meditativ effekt att se LP-skivan ligga där och snurra runt, runt, runt.

Heja Åsa!

Jag kan inte annat än att instämma med Åsa Linderborg i det här fallet.

Hos vänner

Vi körde ned till Skåne för att hälsa på goda vänner. Efter en lätt lunch fortsatte vi alla till Österlen. Var så goda: en liten bildsvit från Haväng. (Copyright Thomas O.)