"Dag och natt" - ett mästerverk

Sedd:

Äntligen kan jag åter dela ut en femma på en femgradig skala till en film. Det var länge sedan förra gången; jag minns inte hur länge. Det blir visserligen en svag femma, men i alla fall en femma. Kritikerna var ganska eniga. Som särskilt intressanta recensioner ser jag HD:s, SvD:s och UNT:s. För att "Dag och natt" skulle ha fått en stark femma av mig, så skulle den ha överraskat mig mera, gärna skakat om mig ordentligt.

Det är definitivt inte en film som gör dig på gott humör. Den är djupt tragisk. Den är deppig som en mörk Ingmar Bergman-film eller en dyster Lars Norén-pjäs. Men den koketterar aldrig med tragedin.

Det som är en av filmens styrkor, enligt min mening, är dess skoningslösa konsekvens. Den ger aldrig avkall på att kameran skall stanna i bilen. Hela handlingen visas inifrån den bil som huvudpersonen (spelad av Mikael Persbrandt) sitter i, på förarplatsen.

För det andra är det oerhört starkt att låta pauserna och tystnaderna ta så pass stor plats som de gör. Det känns aldrig långtråkigt. Tystnaderna ökar dramatiken - det är väldigt skickligt avvägt.

För det tredje är detta till mycket stor del Mikael Persbrandts film. Hans skådespel här ger jag tio poäng på en tiogradig skala. Det går helt enkelt inte att överträffa.