Olika teknik - olika upplevelse

Nu är den köpt. Nu börjar jag ett nytt - eller snarare nygammalt - liv.

Givetvis lyssnade jag på den här. Känslan var makalös. Det ÄR en annan feeling med vinyl än med CD. (Visserligen har jag inte samma platta som CD, men jag hasplar ur mig detta i alla fall.)

CD-tekniken är stressframkallande. Den främjar slit-och-släng-tänkandet. Med en vinylspelare blir du mera omsorgsfull och noggrann. Du avsätter tid för musiklyssning på ett helt annat sätt än när du lyssnar på CD-album. CD-tekniken inbjuder till snabbspolning och överhoppande av bitar som inte genast fångar ditt intresse. Med vinylspelare infinner sig ett lugn och en eftertänksamhet som inte så lätt dyker upp om du lyssnar på en CD. Du väljer LP-musik med större omsorg och när du väl har bestämt dig, så får lyssningen ta tid. - Nu menar jag generellt. Om du lyssnar på ett album med Enya kan det kanske kvitta.

En vinylplatta har två sidor. Du lyssnar gärna färdigt på en hel sida (bl.a för att inte utsätta utrustningen för onödiga risker med skadad nål m.m. som kan bli fallet om du hoppar över den ena biten efter den andra) - och då har kanske c:a 25 minuter passerat. Ett CD-album har bara en sida. Att lyssna färdigt på det kan ta en timme eller mera - således snabbspolar du gärna. Och det totala "lyssningspasset" blir då kanske bara 20 minuter. Själva tekniken inbjuder till stress.

När du lyssnar på en gammaldags LP, så kan du se skivan snurra runt där på skivtallriken medan pickupen rör sig sakta in mot mitten. När du lyssnar på ett CD-album, så försvinner skivan in i en apparat och du ser inte vad som händer. Där försvinner s.a.s. synintrycken på kuppen. Det kan ha en meditativ effekt att se LP-skivan ligga där och snurra runt, runt, runt.