So long, Marianne

Synd på så rara ärtor... Jag är ledsen, men jag kan inte tycka att det här är någon toppenplatta. Det blir för släpigt, lojt och utdraget. Too long, Marianne.

Stundtals påminner det om storverk av P. J. Harvey och Patti Smith. Men det blir tröttsamt i längden. Så här tyckte kritikerna.

Bästa låten på albumet enligt mig är "Children of stone". Den hade kunnat vara skriven av Tom Waits, men originalet gjordes tydligen av Espers. Du kan lyssna på Mariannes tolkning här. (Varför det hela slutar med nästan två minuters tystnad på YouTube vet inte jag.) Om alla bitar hade haft något av samma smått magiska stämning, så hade det här albumet blivit riktigt bra. Nu känns det mest som en slö gest.