Lite mera om Bob Dylan

Du kommer inte undan Dylan, min vän.

Vad finns det mera att skriva om denne ikon, denne idol, denne hjälte, denne provokatör, denne poet, denne kompositör, denne sångare, denne musiker, detta geni?

Följande blir inte bara en regelrätt recension. Det blir en blandning av recension och fria funderingar.

Faktum är att Heinrich Detering trots allt har en del nytt att komma med i sin bok "Bob Dylan" (Daidalos, 2008). Omslaget avslöjar inget nytt. Vi känner igen hans frisyr, hans solglasögon, hans prickiga skjorta, hans långa naglar, hans nonchalanta uppsyn - som utstrålar ett oerhört självförtroende parat med en kanske spjuveraktig överlägsenhet. På sätt och vis var Bob Dylan den förste punkaren - "never mind the bullocks" hade kunnat vara en rad ur någon av hans sångtexter.

Själv blir jag (förmodligen) aldrig trött på Dylan. Jag skulle kunna lyssna på hans musik varenda dag och ständigt hålla på att läsa någon bok eller någon artikel om honom eller någon intervju med honom. Det var en tidig "greatest hits"-samling (Denna!) som knockade mig för resten av mitt liv.

Det faller sig naturligt att man skriver en Dylan-biografi utifrån de album han gett ut. Så är det även med denna bok. Detering går kronologiskt till väga och betar noggrant av så gott som vartenda album. En del album är så klart inte värda lika stor uppmärksamhet som många andra.

De flesta Dylan-kännare är väl ganska överens om att Dylans bästa album gjordes i mitten av 60-talet, den furiöst produktiva tiden - med den oerhörda kreativa "peaken" där "Bringing it all back home" ("Subterranean Homesick Blues"), "Highway 61 revisited" och "Blonde on blonde" ingår - därefter "Blood on the tracks" (1975) och "Oh mercy" (1989) samt de tre senaste studioalbumen - d.v.s. "Time out of mind" (1997), "Love and theft" (2001) och "Modern times" (2006).

Lika överens är många om att hans värsta "bottennapp" blev "Self portrait" (1970), "Knocked out loaded" (1986), "Down in the groove" (1988) och "Good as I been to you" (1992).

Särskilt tilltalande tycker jag att det är när Detering framhäver samma låtar och texter som jag gärna gör. Så t.ex. har han döpt ett kapitel till "Visioner av Johanna" - kapitlet om dubbelalbumet "Blonde on blonde". Särskilt om den makalösa låten "Visions of Johanna" skriver Redering:
"(...) skildringar av vardagsvärlden ur ett utifrånperspektiv - på ett sätt som saknar motstycke inte bara i Dylans egen tidigare poesi - genom en avautomatisering av tanke- och varseblivningsmönster som gör allt välbekant främmande. In i Johannas visioner och madonnans väntan, mitt i den nattliga mardrömsvärlden och isoleringen, tränger ofrivilliga hågkomster av ett tillstånd som på något sätt är förknippat med lycka, ro, hemkänsla." (s. 76f)

Lika glädjande för mig är det när Redering slår ett slag för "I and I" på albumet "Infidels" (1983): "(...) albumets poetiska (om än inte musikaliska) höjdpunkt. I denna sång knyts den första tematiska tråden ihop med den andra, inledd av "Sweetheart like you". Där introduceras kontrasten mellan en främmande, ofri bindning och uppbrottet till nya horisonter genom en av Dylans coolaste, mest förföriska kärlekssånger, i en helt traditionell erotisk konstellation och draperad som scenerier till en film noir, för att sedan återigen smälta samman med religiösa antydningar: 'It's only one step down from here, baby / It's called the land of permanent bliss / But what's a sweetheart like you / Doin' in a dump like this?' I 'I and I' knyts nu dessa båda trådar samman. I sången, inspelad i bara tre tagningar, berättas om hur den sömnlöse sångaren tar en promenad medan hans älskade sover vidare och drömmer. (...) Han kopplar samman formeln med ett omarkerat Bibelcitat: 'I and I / One says to the other: No man sees my face and lives.' (...) Identiteten förblir en människas yttersta hemlighet; hennes sanna ansikte är ett mysterium precis som Guds anlete." (s. 136f)

Och i texten till "I and I" skrev Dylan: "I've made shoes for everyone, even you, while I still go barefoot". (Fin poetisk bild - om du frågar mig.) Det ser jag som ett slags signum för Dylans hela karriär. Han har till stor del ofrivilligt blivit en sorts terapeut för en hel generation. Men han sitter inte inne med alla svar. Han kan visserligen hjälpa andra, men han kan samtidigt själv vara hjälplös.

En annan intressant sak med denna bok är hur författaren visar att Dylan har varit förbluffande konsekvent genom hela sin karriär när det gäller vissa teman. Den ensamme lösdrivaren är en sådan gestalt som dyker upp då och då, från första början och in i våra dagar. De religiösa undertonerna - mer eller mindre märkbara - genomsyrar även de hela Dylans "song book".

Ytterligare en röd tråd kan skönjas: just när vi trodde att vi visste var vi hade denne Dylan hittar han på något nytt som får oss att hoppa av stolen. Det enda man kan vara säker på när det gäller Dylan är att man inte kan vara säker på någonting.