"Krogpostillan"
Predika på krogen? Ja, varför inte? Dag Sandahl hade inga bra tillfällen att predika i kyrkan, så han tänkte "Vad hade Jesus gjort i detta läge?". Svaret kom genast: "Han hade predikat på gator och torg." Men det skulle bli kallt. Bättre då att söka upp folk inomhus - alltså på krogen.
"Krogpostillan" är en - som dansken skulle säga - "morsom" (ung. stimulerande, trevlig) läsning. På ett lättbegripligt språk tar den riksbekante prästen upp ämnen som - och nu nämner jag några rubriker - "Skapelsen", "Paulus", "Maria Magdalena", "Augustinus" och (självklart!) "Martin Luther". Dessutom blir vi upplysta om bl.a. Maria, Judit, Lucia, Helena och Birgitta.
Det råder inget tvivel om att karln vet vad han skriver om. Medan jag läste tänkte jag: "Om man ändå hade haft sådana lärare när man gick i skolan!". Man må tycka vad man vill om vissa av Sandahls åsikter, men han blir aldrig likgiltig. Jag gillade hans bok om Jesus och jag gillar den här också. Visserligen är de inte utbytbara - långt ifrån - men de är båda mycket läsvärda.
Jag sökte recensioner på nätet. Jag fann ingen relevant. Det var väl inte så många som vågade recensera den här boken. När jag tidigare nämnde att "Krogpostillan" är skriven på ett lättbegripligt språk, så är det inte hela sanningen. Ibland blir språket "al dente". Tuggmotståndet blir påfallande - i synnerhet när DS försöker skriva som Jan Myrdal.
Jag vet inte om jag är ensam om denna åsikt, men jag tycker att man lika väl som man talar om en särskild "ranelidska" kan prata om en särskild "janmyrdalska". Och jag menar, att Sandahl - tyvärr - ibland påminner om Jan Myrdal. Exempel: "Ett ord om motsatserna. De finns i hela hennes liv. Kyrkan och världen, det fromma och det världsliga, det utåtriktade och det inre. Kyrkan som apparat och Kyrkan som livsgemenskap." (s. 19) Jag vet inte, jag är skeptisk. I mina ögon ser det lite krampaktigt och trögt ut.
Bortsett från sådana små stilistiska märkligheter är boken utmärkt. En i sanning annorlunda postilla, skriven med gott humör och med gedigna bakgrundskunskaper.
Det råder inget tvivel om att karln vet vad han skriver om. Medan jag läste tänkte jag: "Om man ändå hade haft sådana lärare när man gick i skolan!". Man må tycka vad man vill om vissa av Sandahls åsikter, men han blir aldrig likgiltig. Jag gillade hans bok om Jesus och jag gillar den här också. Visserligen är de inte utbytbara - långt ifrån - men de är båda mycket läsvärda.
Jag sökte recensioner på nätet. Jag fann ingen relevant. Det var väl inte så många som vågade recensera den här boken. När jag tidigare nämnde att "Krogpostillan" är skriven på ett lättbegripligt språk, så är det inte hela sanningen. Ibland blir språket "al dente". Tuggmotståndet blir påfallande - i synnerhet när DS försöker skriva som Jan Myrdal.
Jag vet inte om jag är ensam om denna åsikt, men jag tycker att man lika väl som man talar om en särskild "ranelidska" kan prata om en särskild "janmyrdalska". Och jag menar, att Sandahl - tyvärr - ibland påminner om Jan Myrdal. Exempel: "Ett ord om motsatserna. De finns i hela hennes liv. Kyrkan och världen, det fromma och det världsliga, det utåtriktade och det inre. Kyrkan som apparat och Kyrkan som livsgemenskap." (s. 19) Jag vet inte, jag är skeptisk. I mina ögon ser det lite krampaktigt och trögt ut.
Bortsett från sådana små stilistiska märkligheter är boken utmärkt. En i sanning annorlunda postilla, skriven med gott humör och med gedigna bakgrundskunskaper.
Etiketter: Böcker, Kristendom
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida