Om en bok om Canetti

För mig framstår Elias Canetti som en av de värdigaste mottagarna av Nobelpriset i litteratur. Jag ser med fascination och högaktning på hans författarskap. Respekt är ett annat ord som kommer väl till pass. Jag har tidigare nämnt Canetti i olika sammanhang här i denna blogg. Vissa kulturpersonligheter kommer man s.a.s. inte undan. Man förbigår inte Canetti med en axelryckning. Hans författarskap var knappast fantastiskt omfattande. Nej, men det han skrev går utanpå det mesta. Man kan således få Nobelpriset för en relativt liten men sparsmakad produktion.

"Elias Canetti - förvandlingens väktare" (1985) är en festskrift till hans ära - i samband med att han fyllde 80 år sommaren 1985.

Susan Sontag skrev essän "Tanken som lidelse" och i vanlig ordning när det gäller Sontag finner vi här flera väldigt skarpsynta och tänkvärda iakttagelser, formulerade på ett oklanderligt sätt. Exempel:
"När Canetti hos Broch finner de egenskaper som krävs av en stor författare - han är originell, han sammanfattar sin tid och han är i opposition mot sin tid - skisserar han de normer som han har uppställt för sig själv." (s. 20)
"Han är en hängiven upplysningsman (...) ingen författare är i mindre grad journalist än Canetti. (...) Canetti beskriver Kafkas verk som en 'vederläggning' av makten och detta är Canettis eget syfte i Masse und Macht." (s. 28) ["Massa och makt" är en av de mest originella och djupsinniga böcker som någonsin har skrivits - enligt min ringa mening.]
"Likt en forskare i en Borgesnovell som blandar verklig och imaginär lärdom har Canetti smak för fantasifulla blandningar av kunskaper, excentriska klassificeringar och livfulla byten av tonlägen." (s. 32)
"Canetti är vad Freud kunde ha blivit om han inte varit psykolog (...)" (s. 33)

En annan intressant essä i denna antologi är skriven av Iring Fetscher, (då) professor i filosofi vid universitetet i Frankfurt am Main. Rubriken på hans bidrag är "Elias Canetti som satiriker". Så här skrev Fetscher bl.a.:
"Humoristen älskar människorna - trots deras svagheter, eller rentav på grund av somliga av deras svagheter. Satirikern hatar människorna sådana de är, därför att han önskar mer idealiska varelser och vill göra dem bättre med sin satiriska kritik. Elias Canetti vill bara visa hurdana de är, men också hur de beter sig - under de begränsade villkor de samhälls- och maktstrukturer utgör som de själva har skapat. Han stimulerar till eftertanke och till självkritik." (s. 85)

Ytterligare en essä vill jag ta som exempel. Den heter "Diktaren som förebild och konkurrent" och skrevs av Franz Schuh, (då) författare och kritiker, bosatt i Wien. Han skrev bl.a. så:
"Makt behöver motståndare, att förverkliga sig på. Motståndet övar den sig på, den behöver det för sin triumf och man blir dess offer genom sina egna försvarsansträngningar." (...)
"Canettis verk är en sorts poetisk historiefilosofi kring förlusten av balansen mellan identitet och förvandling i vårt sekel." (s. 131)

Det finns flera bidrag i denna festskrift som definitivt är värda en större läsekrets. Boken är synnerligen intressant i sitt försök att spegla Canettis mästerliga författarskap.