Bra soul, men inte rock'n'roll

Visst är den bra, men jag saknar något. Det är inget snack om saken - Otis Redding var en stor soulsångare. Och "The definitive collection"/"The dock of the bay" är en mycket bra platta.

Men det blev för mycket darr på rösten ibland och inte tillräckligt med rock. Ingen kan ta ifrån Otis Redding hans storhet när han sjöng "Respect", "These arms of mine", "That's how strong my love is" m.fl. Men han var inte makalöst bra alltid.

Man skulle t.ex. kunna tro att hans version av "(I can't get no) Satisfaction" borde ha blivit en riktig kioskvältare - en cover som skulle få originalet att verka mesigt. Så blev det inte. Originalet är fortfarande (enligt min erfarenhet) bäst. Den fräcka attityden i Rolling Stones' odödliga hit är spårlöst försvunnen i Reddings tolkning. Otis må ha haft soul, men han hade inte den där respektlösa rock'n'roll-känslan som Mick Jagger et al. hade. Och musikerna bakom Otis verkar inte heller ha haft mycket av rockkänsla. Keith Richards' gitarrspel kan man bara drömma om. Otis och grabbarna "lyckades" göra en ganska platt och menlös cover av en helt magisk låt.