Några rader om en bok av Lukács

Tro det eller ej, men jag har faktiskt läst Georg Lukács' "Historia och klassmedvetande" (Denna upplaga från 1968 - det tyska originalet kom ut 1923) en gång i tiden. Jag var ung då och tyckte att jag hade hur mycket tid som helst. Det är annorlunda nu. I dag skulle jag inte orka läsa denna bok.

Om man ville räkna in sig själv i någon sorts intellektuell elit bland vänstermänniskor i slutet av 60-talet och början av 70-talet, så skulle man ha läst (eller låtsas ha läst) denna tegelsten. Smarta typer refererade titt som tätt till Lukács och då fick man hänga med och inte sitta där som en fågelholk. Man kunde fuska lite och läsa Gunnar Gunnarsons inledning noggrant. Man kunde t.ex. nästan utantill lära sig detta:
"Realismen innebär för honom i anslutning till Marx' och Engels' litteratursyn gestaltandet av det typiska och det individuella i de stora samhälleliga skeendena och konflikterna. Naturalismen återigen offrar för detaljbeskrivningen de stora linjerna i den berättande prosan - den blir 'beskrivande' i stället för 'berättande'." (s. 16)

Lukács har enligt Gunnarson påverkat Herbert Marcuse, Theodor Adorno, Erich Fromm, Lucien Goldmann och Claude Lévi-Strauss - för att nu bara nämna några. Gunnarson avslutade sitt förord så här klämkäckt: "Den ungdom i vårt land, som 'upptäckt' marxismens möjligheter, kan i detta arbete finna både vägar och irrvägar, men framför allt slipa sin tanke och förbereda sig för nästa stadium av det svenska samhällets utveckling: den socialistiska revolutionen." (s. 28)

Det är ingen lättsmält prosa Lukács utsatte oss för. Jag tänker ge några exempel från olika håll i denna essäsamling. När ni har läst de exemplen håller ni nog med mig om att personer som refererar till Lukács kanske inte har en aning om vad han egentligen menade.

"Ty motsatsen mellan en beskrivning av en del av historien och av historien som enhetlig process härrör inte ur skillnaden i omfång, dvs ur skillnaden mellan speciell och allmän historia; det är en metodologisk motsats, en motsats mellan skilda utgångspunkter." (s. 53)

"Klassmedvetandet är alltså, abstrakt och formellt sett, på samma gång en klassmässigt betingad omedvetenhet om den egna ekonomiska, historiska och sociala situationen." (s. 100)

"Varuformens universalitet betingar alltså, såväl i subjektivt som objektivt avseende, en abstraktion av det mänskliga arbete som objektiveras i varan." (s. 144)

"(...) att människan som de försakligade relationernas kärna och grundval endast kan upptäckas i och genom överskridandet av deras omedelbarhet, och att man alltså alltid måste utgå från det omedelbara i dessa reifierade lagbundenheter." (s. 254)

Kristallklart? Nej, jag undrar hur många ur den svenska arbetarklassen som tog till sig den här boken utan problem. Jag har då aldrig någon gång sett något plakat i ett demonstrationståg med texten "Ropen skalla: Mindre reifikation åt alla!". Vad var det egentligen som blev tydligare av Lukács' texter? Det kanske jag begrep när jag var ung, men nu gör jag det inte. Att nu försöka läsa "Historia och klassmedvetande" känns för mig som att yr och bakfull gå in i en dimma tjock som ärtsoppa.