"Störda" "kändisar"

När skall vi lära oss? När jag hör och ser vissa föredrag, TV-dokumentärer - eller vad det nu kan vara - om AD/HD, MBD och andra "bokstavsproblem", så börjar jag undra: Snart finns det väl en etikett att sätta på varenda nu levande individ? Vad har vi då uppnått? Vad tjänar vi på det? Jag menar: vem är egentligen helt "normal"?

Det här kan vara en tröst. Så: när skall vi lära oss att bortse från vissa "störningar" och se till budskapet? Om nu Mozart hade tics - gör det hans musik mindre värd? Nej!

Stolt far

Det är gott att vara förälder när ens barn är med i en show och gör bra ifrån sig. Sonen börjar få en viss scenvana och nu har även äldsta dottern uppträtt inför en stor vuxen publik. Det ger "sköna vibbar" att ha barn som man kan vara stolt över.

Utan konkurrens

Roligast på TV just nu: Hey Baberiba. De går från klarhet till klarhet. Bara en så'n sak som att driva med andra komiker... Sanslöst roligt! Så makalöst rappt och mitt i prick. Ge dem ett pris!

Efter föredraget - efterdrag?

Mycket IRL i dag med. Kom nyss hem från ett föredrag. Du milde vad jag trivs i rollen som föredragshållare... Jag skulle kunna åka land och rike runt och hålla föredrag. Den direkta kontakten med publiken är kanon! Att resa omkring och vara konsult på det ena stället efter det andra och ta duktigt betalt vore inte helt fel. Jag älskar att resa och jag älskar det direkta positiva bemötandet. Det förutsätter förstås att man är mycket bra förberedd. Jag ser inget problem i det. Jag skulle nämligen betrakta det som en grov förolämpning mot åhörarna om jag inte vore bra förberedd - och det vill jag inte utsätta dem för.

Visa respekt och du blir bemött med respekt - det är min erfarenhet från sådana möten.

Får jag lov?

Det är märkligt hur saker och ting blir "inne" en kort period och sedan totalt glöms bort, medan andra "heta" nyheter visserligen svalnar en aning men ändå aldrig glöms bort. Jag menar ungefär så här: de flesta kan väl dansa vals någorlunda eller twista eller shaka, men hur många bjuder nuförtiden upp till en macarena eller en zorbadans? Filmen "Zorba" (1964) - med den kraftfulle Anthony Quinn i huvudrollen och med Alan Bates som blyg engelsman - var en bra film som gjorde många nyfikna på Grekland och denna sirtaki-dans. När filmen gick på svenska biografer, så dök även denna EP upp:Musiken var komponerad av Mikis Theodorakis - faktiskt en del av svensk musikhistoria. (Samarbete med Arja Saijonmaa m.fl.) På omslagets baksida fick vi lära oss dansstegen:
Jag har aldrig blivit uppbjuden av någon dam som velat dansa det här. Något måste vara fel.

Minipost

För mycket IRL. Jag måste sova. God natt!

Marxist - ja visst

Jag är marxist. Det betyder: jag gillar filmerna med bröderna Marx. Den här boken (1972) har jag haft roligt åt många gånger. Så småningom skall jag köpa några av deras filmer på DVD. Enligt min ringa mening tillhör bröderna Marx-filmerna det yppersta toppskiktet i de roliga filmernas historia. Ibland kan jag undra om Tex Avery och bröderna kände varandra, ty de hade ofta samma sorts skämt. Fullständigt absurt/surrealistiskt/planlöst: en figur i en Tex Avery-film kunde springa så fort att han höll på att springa ut ur filmrullen! Det hade kunnat vara ett skämt signerat Harpo Marx. Marxbröderna lyckades förena det bästa av två världar: utsökta verbalskämt med sanslösa dialoger - och mästerliga bildmässiga skämt.

Exempel? Tag nästan vilken dialog som helst där Groucho var inblandad! Tag spegelscenen där Groucho stod i nattskjorta och blev härmad av någon som försökte låtsas vara hans spegelbild! Eller tag scenen i "En galakväll på Operan" där ett litet rum snabbt fylls av städerskor, rörmokare m.fl.

Mina favoriter bland deras verbalskämt är många, men låt mig hävda detta: Margaret Dumont måste haft en ängels tålamod när Groucho gav henne sina verbala loskor.

För övrigt gillar jag respektlösheten i deras filmer. Här kryper vi inte för någon överhet - what so ever. "Objekten för bröderna Marx angrepp är parasitära snobbar", skrev Gunnar Wall i Filmhäftet nr 1973:1 i en essä om "Världsbilden i bröderna Marx' filmer". Så sant.

Ack, vem kan axla deras fallna mantlar? Monty Python gjorde det på sitt sätt och "Pang i bygget" var något i samma stil - men i dag? Säg vem!

En obekväm sanning

Det är hög tid att se allvarligt på det här...

Lättklädd kock

I dag blev det två premiärer. Först sprang - OK, joggade - jag en runda utan träningsoverall. Det räckte med kortbyxor, pikétröja, strumpor och skor. Det kändes ett par kilo lättare utan overallen. Sedan blev jag grillmästare. Till grillningen flyttade jag ut en av högtalarna och spisade musik (till grannarnas förtjusning?): en salig hemmagjord blandning som jag kallar "Film och kör". Där lyssnar man ena stunden på Allegris "Miserere mei", sedan Beethovens "Ode to joy", därefter Dick Dales "Misirlou" (från "Pulp fiction") och längre fram Enyas musik till "Braveheart" o.s.v. Tvära kast i vårruset!

Kring en Dylan-EP

Den här EP:n är intressant på åtminstone ett par olika sätt. Denna platta består av fem bitar hämtade ur fyra olika LP. Framsidan på omslaget antyder, att Dylan sitter och spelar akustisk gitarr, med munspelet riggat. Och baksidan visar oss Bob a) stående på ett ben, med den elektriska gitarren i näven och b) sittande vid pianot. De båda fotografierna förekommer även på LP:n "Highway 61 revisited".

Så här är det: "One too many mornings" som fått ge namn åt hela EP:n är bit nr 2 och fanns med på LP:n "The times they are a-changin'", medan "Spanish Harlem incident" och "It ain't me babe" först hamnade på "Another side of Bob Dylan". "Oxford town" kunde vi höra redan på "The freewheelin' Bob Dylan" och "She belongs to me" kom med på "Bringing it all back home" eller, som den också kan heta, "Subterranean homesick blues". Det här är med andra ord en EP som ger oss en inblick i hans magiska värld 1963-1965.

En annan sak - som f.ö. är ganska typisk för Dylan: Om det nu var han som trodde det - att "One too many mornings" var den låt som folk skulle minnas bäst - ja, i så fall trodde han fel. Den bit som väl utan tvekan har lämnat de tydligaste spåren i musikhistorien är "It ain't me babe". Det var inte sista gången mr Dylan skulle göra felbedömningar. Hur han t.ex. kunde lyfta bort "Series of dreams" från "Oh mercy" och inte släppa ut den förrän med "The bootleg series, volumes 1-3" är ett mysterium - en tabbe av kolossalt format. (Men "Oh mercy" blev ett mästerverk i alla fall...)

Ytterligare en intressant detalj med denna EP: På omslagets baksida kan vi se bl.a. en bild på en EP med The Byrds där de tolkar "The times they are a-changin'". Om det funnits något band som kunde göra bra covers, så var det just The Byrds. Frågan är om inte deras tolkning av "Mr Tambourine Man" överträffade originalet!

PC - i en annan betydelse

Mycket kan hända på denna blogg. Varför skall det vara en hemlighet för kvinnor som har fött barn - detta eller detta? Nej, det här bör även män känna till. Denna blogg skingrar dimmor.

Gäst hos Lasse Bengtsson

Anders Carlberg i TV4... Vilken hjälte han är. Det var förmodligen alldeles rätt av honom att inte välja en politisk karriär. Nu får han tusen och åter tusen blommor att blomma, när han är mitt i händelsernas centrum. Det är hans oerhörda energi och förmåga att se möjligheter som gjort honom så framgångsrik. I kombination med en revanschlust. Han har inte hakat upp sig på politisk hemvist. Så länge man är överens om målen, så är ens politiska preferenser tämligen likgiltiga. Anders Carlberg som väl knappast är rojalist gillar t.o.m. kungens intresse för Fryshuset m.m. Och så har han blivit troende på äldre da'r. Carlberg är sannerligen en positiv förebild.

Barnens diktatur

Nyss hemkommen från disko skall nu den ena tonårsdottern sitta här och chatta. Ack, ge mig en alldeles egen dator.

Sjukt beteende på sjukhuset

Nu har jag blivit kallad till en undersökning på sjukhuset. Nästan längst ned på samma papper kan man läsa - särskilt inrutat:
"Du kan bli ombedd att visa fotolegitimation tillsammans med patientbrickan när Du söker vård. Det minskar risken att någon annan får behandling i Ditt namn och att felaktiga fakta registreras i Din journal."

Suck. Skall en sådan anmärkning behöva skrivas? Vad är det med vissa figurer? Hur sjuk i skallen kan man bli?

En oförglömlig Saroyanbok

Att kalla den här boken (Denna utgåva kom 1984) sympatisk är något av en underdrift. Den är "(...) en bekännelse till godheten och medkänslan, de enda egenskaper som kan göra livet uthärdligt för människor som utsätts för tillvarons prövningar" (Citerat ur Georg Svenssons förord).

Stundtals fick jag Steinbecks trilogi om "Riddarna kring Dannys bord" i åtanke när jag läste denna bok. Här befinner vi oss i Kaliforniens vinodlardistrikt - inte långt från Steinbecks miljöer. Här i Ithaca går livet sin gilla gång - det gjorde det väl även på sitt sätt i Monterey.

Här finns "ett pärlband av små historier om livet i Kalifornien" - enligt omslaget. Vi får leva oss in i olika människors starkt skiftande öden genom Homer, en pojke som blir telegrambud. De telegram han lämnar, mitt under andra världskriget, speglar både djupaste förtvivlan och stor glädje.

Jag har särskilt fastnat för två sidor i denna bok: 164 och 165. Där talar Homers mamma med sin son om lidandet i världen. Ett enda citat!: "Om en människa inte har medlidande är hon omänsklig och ännu inte riktigt människa, för ur medlidandet kommer den balsam som läker. Bara goda människor gråter. Om en människa inte har gråtit över världens lidande, så är hon uslare än jorden som hon går på, för jorden ger näring åt frö, rot, stjälk, blad och blomma, men en människa utan medlidande är ofruktsam och kan inte ge liv åt nånting - eller bara åt högmod (...)".

Jag ändrar mig. Ett citat till: "(...) den onda människan slår in lidandet djupare i allting och sprider det omkring sig vart hon går".

En möjlig kombination

Någonstans läste jag om en person som var både otålig och uthållig. Går det ihop? Ja, det kan det mycket väl göra. Samma person kan vara väldigt otålig i vissa situationer och otroligt uthållig i andra. Jag vet, ty jag är själv en sådan person.

Vid vissa ofruktsamma sammanträden vill jag helst kunna dematerialisera mig själv och förflytta mig helt osedd till någon annan plats. Då är jag alltså otålig. Men när jag håller på med något som jag finner vansinnigt fascinerande och intressant, så kan jag glömma allting annat runt omkring mig och hålla på i evigheter. Och då är jag uthållig.

Tro aldrig på sådana där jämförelser som görs ibland i flamsiga tidningar som plötsligt vill ge ett lite mera seriöst intryck. Det är tramspsykologi att påstå t.ex. att en långdistanslöpare är en dumdryg tråkmåns eller att en snabbmatsätare är en slarvig "Fort men fel"-typ.

En ursäkt för att visa naken hud

Den här filmen såg jag nyligen och jag blev besviken. Förr i tiden var Bertolucci en av mina favoritregissörer. Jag hade ändrat uppfattning redan innan jag såg denna rulle, men nu fick jag det bekräftat. Bertolucci tillhör inte de riktigt Stora Filmarna.

Hela filmen är kvasi eller pseudo. Den vill kanske mera än vad den klarar av, men det är inte lätt att veta vad den egentligen vill ha sagt. Sällan har jag varit så överens med en recensent som i fråga om den här recensionen. Även jag som själv kan räknas som gubbe tycker att regissören här hemfaller åt gubbsjuka.

Veni, vidi Venezia

Kan bara inte låta bli att lägga ut ännu ett par bilder från Venedig, tagna sommaren 2001...

Venedig är bara så fantastiskt laddat med stämning.

Möten som psykisk tortyr

Personlig men inte privat... Ibland är det svårt att veta var gränsen går. Om jag nu skriver, att jag inte är en vän av långa möten - vad är jag då? Personlig eller privat?

Jag mår nästan fysiskt illa av sega möten där man långa stunder egentligen inte avhandlar någonting. Jag blir fnoskig av "mycket snack och lite verkstad". Det hade passat mig utmärkt, om man före vartenda möte hade kommit överens om en tidsgräns och när denna tidsgräns nås så skall alla bara avlägsna sig. Oavsett om man är klar eller inte.

En gång nyligen var jag på ett möte som inte borde ha tagit längre tid än en halvtimme eller max tre kvart. Vi satt nästan två timmar. Mycket ineffektivt och tjafsigt.

Jag är nästan en eremit i mitt arbete, men jag får banne mig en massa saker gjorda av mig själv. Möten stup i kvarten är ett hinder i arbetet. Och jakten på konsensus eller största möjliga enighet i alla tänkbara frågor är som kvicksand - den bara sänker dig. Den suger musten ur dig. Du tappar gnistan.

Mitt drömyrke - alltså? Författare som lever (gott) på sin konst.

Galen Gala-platta

Man kan undra hur de tänkte. Gala International hette skivbolaget och den här gruppen hette The Hipsters Singers. Tänkte man månne enligt följande? "Nu finns det en grupp som heter Hep Stars och om vi kallar oss Hipsters Singers, så kanske folk blandar ihop oss och köper den här plattan av bara farten" (Jo, den här plattan kom ut under Hep Stars' storhetstid). Eller man kanske tänkte: "Om vi kallar oss Hipsters Singers, så tror alla att vi är hippa. Det är vi ju inte alls, men ändå..."

Det vore väl elakt att säga, att den här EP:n är kass. Det är kanske mera adekvat att kalla den totalt likgiltig. Antagligen blev man den sig pålurad när man väl hade gått med i Gala-klubben. Här finns ingenting att rusa till affären om. Bland låtarna kan jag nämna "You've lost that lovin' feelin'" och "Tired of waiting for you". Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen: Om man inte kan göra en cover som är minst lika intressant som originalet, så skall man låta bli. Hur kommer man över huvud taget på idén att göra en cover på "You've lost that lovin' feelin'"? Vad hoppas man bevisa? Originalet med The Righteous Brothers är ju en av alla tiders bästa inspelningar.

Suck. Det här är en EP bättre glömd.

Ännu ett vårtecken

I dag när jag vankade omkring funderande och samtidigt tittade ut genom fönstret från min arbetsplats såg jag en så'n här pigg och vaken figur. Det fick mig genast på lite bättre humör.

En svensk revolution? Nä.

Ibland när man diskuterar olika hårresande nyheter, så kan man börja fundera på vad som eventuellt skulle kunna orsaka en revolution i detta land. Inte är det chockartade ökningar av elpriserna. Inte är det övervakningskameror i varenda vrå. Inte är det skräp i radio och TV. Inte är det mesiga domar mot våldtäktsmän. Inte är det direktörers och andra bossars hämningslösa roffarmentalitet. Nej, ingenting av detta kan få svenska folket att gå ut i gigantiska demonstrationståg à la Ådalen 1931. Nej, vi gitter inte.

Men om något ljushuvud skulle komma på idén att i lag strängeligen förbjuda massmedial sportbevakning och folks spel om pengar... Ja, då - möjligen då - skulle vi kunna se en revolution i detta land.

Skriv riktigt

Det här är en bok som passar "språkpoliser". Om man tycker att det kvittar hur eller vad man skriver, så blir man bara irriterad av den. Alltså gillar jag denna bok. Jag lånade den på "bibblan" och efteråt upp-täckte jag, att den även har getts ut som pocketbok. Den skall jag således köpa när det blir läge.

Det är ganska fantastiskt hur författaren lyckas få plats med så mycket matnyttigt på c:a 170 sidor. Några talande rubriker: "En gnutta grammatik", "Fel som många gör" och "Skrivregler". Boken bekräftar ännu en gång att korrekt språkhantering påminner om filosofi. Det blir uppenbart att det klumpigt skrivna ofta också är illa tänkt. Låt mig exemplifiera ur ett litet kapitel om kontamination (sammanblandning av olika uttryck):

"Från och med den 1 augusti öppnar vi ett nytt lokalkontor i Kramfors.
Meningen är en sammanblandning av de korrekta uttrycken Den 1 augusti öppnar vi... och Från och med den 1 augusti har vi ett nyöppnat lokalkontor (...)
Orsaken till felet berodde på kortslutning i en transformatorstation
är en sammanblandning av de korrekta meningarna:
Felet orsakades av kortslutning i en transformatorstation
och
Orsaken till felet var kortslutning i en transfor-matorstation" (s. 60f)

Jag njuter när jag läser sådant. Det är ett personlighetsdrag hos mig som sitter i sedan barndomen. Redan när jag växte upp höll jag på att driva mina föräldrar till vansinne med mina ständiga hårklyverier. Jag "märkte ord" i tid och otid. Om någon t.ex. använde ett uttryck felaktigt, så blev h*n genast tillrättavisad av mig.

Dagens vårtecken

Två vårtecken i dag:
- Jag bytte till sommardäck (på bilen, alltså)
- När vi rensade i den ena av rabatterna hittade jag en nyckelpiga (som verkade lite yrvaken)

Party?

Det påminner mig om papegojsketchen med Michael Palin och John Cleese... En bekant till mig skulle reklamera ett partytält. Ställningen var i någon klen metall och själva tältet var i färgat tyg. Efter en säsong var ställningen inte längre att lita på och tyget hade blekts. Vid reklamationen fick man veta, att partytältet skulle inte stå ute i solen, det tålde inte regn och man skulle plocka ned det om det blåste. Sic!

Man kan alltså undra om partytältet skulle monteras och användas inomhus.

Kristallklar stämma

Efter löpningen och efter frukosten såg jag på TV-gudstjänst från Högalidskyrkan i Stockholm. Jag lade särskilt märke till hur underbart tydligt komministern Anna-Lena Björk talade. Hon artikulerade ovanligt bra. Hennes röst var som en kristallklar vårbäck. Det var ljuvligt att höra.

Matteövning

Innan jag sprang i morse hade jag kommit på andra tankar. Den runda jag först hade för avsikt att jogga var antagligen alltför lång. Jag valde därför en annan runda - en runda som normalt sett tar c:a 37 minuter för mig. I dag tog samma runda runt 41 minuter. Jag sprang alltså på c:a 89 % av min vanliga kapacitet? Om jag hade sprungit på 37 minuter hade jag varit på 100 %, om jag hade sprungit på 33 minuter hade jag varit på 110 % etc.? Tänk om rundan hade tagit 75 minuter? Då hade jag ju inte ens nått upp till 0 % av min normala kapacitet? Vad hade jag då varit? Död? Matematik är kul...

Springtime

Framförhållning: Springbyxor, pikétröja, joggingskor, strumpor, träningsoverall och klocka framlagda. Klockradion ställd. I morgon bitti skall jag springa sisådär 45 minuter före frukost. Enligt min ringa mening är det bästa tiden på dagen att springa. Resten av dagen blir sedan en sorts bonus.

HP betyder inte Hewlett Packard

Det är inte dumt att bli bortbjuden ibland. Äta och dricka gott och bli uppassad. Vinna en musiktävling och glo på TV.

Och så, när jag har kommit hem igen, tar jag fram den flaska som tidigare gömde sig i den här förpackningen. Vad kan man mera begära?

Bra svensk thriller

Jag vet inte vad ni tycker, men nog tycker jag att den här var bra. Den kanske hade någon logisk lucka mot slutet (Det där med brevduvorna), men låt oss inte haka upp oss på detaljer. Den ställde en del saker på sin spets. Vad skulle man själv göra om man hade hamnat i samma situation? Var det dumdristigt eller tufft av vår hjälte att göra som han gjorde? Skulle han ha låtit bli - av hänsyn till familjen? Jag tänker, att han gjorde rätt - och att vi aldrig får ge vika för skurkarna. Kosta vad det kosta vill. De skall inte få vinna. OK, det är lätt att vara kaxig när man sitter i orubbat bo, men jag hoppas verkligen att jag skulle våga vara lika kaxig som läkaren David Bendricks i den här miniserien.

Sippor

Tidigare i dag. Liv! Det var vindstilla och tyst där vi gick. Jag kände att det bara var tvunget att sätta sig ned och lapa i sig av denna - som det kändes - försommardag. De här blommorna stod där i en liten backe som levande utropstecken och nästan sade "Hej! Vi är tillbaka!". På olika ställen lade jag märke till oerhörd aktivitet bland myror. Det enda jag saknade under denna traditionella påskvandring på denna plats var en nötväcka klättrande nedför en trädstam - och kanske en hackspett knackande någon hemlig morsekod.

När vi kommit hem igen åkte trädgårdsmöblerna fram ur friggeboden.

Motspänstig medmänniska

Blogger är långsam i dag - på Långfredagen. Jag hade tänkt lägga ut en bild, men det får vara. Till saken: Vi får inte glömma varför vi firar påsk. Det var detta jag tänkte blogga om: boken "Jesus - motspänstig medmänniska" (2004) av Dag Sandahl.

Boken kan stundtals påminna om den bok jag tidigare bloggade om här. Det handlar mycket om personen Jesus. Sandahl: "(...) Markusevangeliet skrivits redan på 40-talet, då ögonvittnena fortfarande levde (...) evangelisterna beskrev den verklighet de själva sett - eller den verklighet andra ögonvittnen upplevt och berättat om" (s. 63f). Vidare: "Hade Jesus dött för oss alla så är vi skyldiga att älska (...) Kyrkans gemenskap är en gemenskap av förlåtna syndare (...) Vi är alla drabbade av det som gör oss mindre mänskliga än vad Guds avsikt var" (s. 135). Och: "Om Pontius Pilatus vet vi mycket mindre än om Jesus, men hans existens ifrågasätts väl inte nu?" (s. 150).

Till sist: "Högmässan är inte särskilt konsumenttillvänd. Den syftar inte till att ge mig en stunds tidsfördriv i ytlig mening eller locka mig till en upplevelsevärld. Högmässan är ett möte med Gud (...)".

Sköna kurvor

Såg det här på TV nyss. Självklart är dessa kvinnor vackra! S.k. toppmodeller är ju som UFOs. Skönheten går inte att mäta med måttband.

God natt

Nej, nu tänker jag sova. Det blir en lång dag i morgon.

Bara att ladda videon

Tommy Körberg i Berwaldhallen. Det blev ju bara tvunget att spela in vissa bitar. I kväll visade SvT första halvan. Stående ovationer i pausen - hur vanligt är det? Inte. När det gäller honom? Jo. Att han sjunger "Anthem" nästa halva vet vi. Personligen hoppas jag, att han även sjunger den här. Något annat än stående ovationer är inte värdigt...

Smakar det så kostar det

Här kan man äta gott - men det är inte billigt.

Världsvan via musiken?

Det finns de som går och blåser upp sig och tror de är nå't för att de lyssnar lite på "världsmusik" ibland. De pratar snobbigt om multikulti och känner sig sååååå internationella och moderna så. Äh. Som om det skulle vara nå't nytt.

Plattan ovan lyssnade jag på i slutet av 60-talet - om jag minns rätt. Den ingick i Concert Hall-serien och hade nr SMS-981. Concert Hall gav vid den tiden även ut en gedigen samling LP-plattor - tio st. i en jättebox - med jazz från olika epoker: "The great world of jazz". Jag har fem av dem. Min bäste kompis vid den tiden har antagligen kvar de andra fem. Vi köpte dem tillsammans och delade upp dem 5-5.

Detta är en EP på 33 och ett tredjedels varv med "synchro stereo". Hela omslaget är på tyska, men skivetiketternas språk är engelska. Av dessa etiketter får vi lära oss, att detta är "International folklore" och "The doors to the world". Vilka som dansar på omslaget får vi icke veta. Kosacker?

Tänk så mycket bättre vi förstår varandra nu tack vare den här plattan (Ironi).

Nasse hittar en stol

Den här boken är ett mästerverk bland småbarnsböcker. Den är en grundkurs i filosofi, socialpsykologi och pedagogik på en och samma gång. Jag blev fullständigt golvad när jag läste den första gången (1989) och jag har inte riktigt hämtat mig än.

Nasse är ute och går. Plötsligt får han syn på en stol. Han har aldrig tidigare sett en stol. Han undrar först om det är något som trillat ned från himlen. Till en början ligger stolen ner och Nasse tycker att han kan hänga sin mössa på en av de konstiga pinnarna (benen) som sticker upp. Så kommer det förbi en märklig man med många hundar. Han säger till Nasse, att den där saken är en stol som man skall sitta på. Nasse sätter sig enligt instruktionen - men det blir ändå fel. Då blir han hånad för sin okunnighet av nästa figur som passerar. Så får han en ny förklaring och han följer även den, men det blir ändå fel. Ett tu tre kommer Sländan förbi. Hon påminner mig numera om en person som tidigare bloggade för Expressen men i dag har en ledande position i Veckorevyn...

Så håller det på, men till slut sitter Nasse på stolen och har lärt sig en nyttig läxa. Detta är en helt underbar bok som tyvärr har kommit i skymundan för alla böckerna om Pettson och Findus. Visserligen riktar de sig inte till samma åldersgrupp, men i alla fall. I sin genre går denna bok inte att överträffa.

Stor litteratur? Snarare en stor gäspning.

Oh, så fiiiiint det är att ha läst den här boken. Frågan är om någon människa har orkat läsa vartenda ord i den. Det här måste vara en av litteraturhistoriens ab-solut tråkigaste böcker. Inget viktigt händer. Inget gör mig nyfiken. Inget ger mig lust att tänka: "Äh, bara ett kapitel till! Det är ju så spänn-ande!". Nada.

När jag läste littera-turhistoria för hundra år sedan, så var vi tvungna att läsa valda delar ur denna tegelsten (771 sidor). Ingen fattade nånting. Men fint skulle det ju vara. Vi fick en kopia av ett schema ur Stuart Gilberts bok om detta s.k. litterära mästerverk. Av schemat fick vi lära oss bl.a. följande.

1. Boken består av 18 kapitel som är grupperade på ett snillrikt sätt. De tre första kapitlen motsvarades av de tre sista kapitlen. I kap. 1 är det en ung berättare, i kap. 16 är berättaren gammal. Kap. 3 är en manlig monolog - kap. 18 är en kvinnlig monolog etc. I övrigt har varje kapitel sin speciella stil.
2. Varje kapitel 4-18 motsvarar ett kroppsorgan. Kap. 4 handlar på något mystiskt sätt om njurar, kap. 5 om könsorgan etc.
3. Varje kapitel motsvarar ett ämne. Kap. 1 handlar om teologi, kap. 2 om historia, kap. 3 om filologi (vad det nu är) etc.
4. Några kapitel symboliserar var sin färg, från vit/guld till brun, grön o.s.v. till vit.
5. Varje kapitel har en symbol. Det kan vara t.ex. en häst, en nymf, en begravningsentreprenör, en oskuld eller sjömän.

Ja, så där höll vi på att analysera och grubbla och lägga våra pannor i djupa veck. Men huvudfrågan borde vara: Går boken att läsa? Svar: Nej.

Nedskräpningshuliganer är töntar

Det här med sopspionen som såg den gamla damen ställa en stekpanna utanför återvinningscontainern... Kunde inte sådana sopspioner göra större nytta utanför dansställen under sena kvällar eller mitt i natten? Varje gång när jag cyklar till eller från jobbet passerar jag ett stort dansställe. Flera morgnar efter det att nedskräpningen ägt rum ligger det kvar sönderslagna flaskor och tillbucklade ölburkar utanför - på trottoaren eller på gräsmattan intill. Dessa halvfigurer... Så fort de får lite alkohol i sig, så brister all kontroll. Skräptöntarna borde givetvis själva få städa upp efter sig omedelbart - eller ännu hellre: i fullt dagsljus till allas beskådan dagen efter. Det kan gärna informeras om på stora banderoller och med någon speakerröst i megafon: "Här ser ni gårdagens fyllesvin städa upp efter sig!".

Pysselsättningsproblem

Så mycket påhittighet till så lite nytta.

Häftigt plåster att fästa sig vid

Jag är en man med bestämda åsikter. "It's my way or the highway". Nej, riktigt så illa är det inte. Men när det gäller plåster finns det bara en sort som duger åt mig:

Det skall vara den här vävda typen, lång som det svåra året. Man skall själv klippa till den i lagom stora bitar. Så'na där färdigpaketerade plastplåster i olika storlekar är ju rena larvet.

Vi måste sköta vår trädgård

I dag blev det dags för årets första trädgårdsarbete. Det resulterade i en del avfall och hela den för detta avsedda tunnan blev fylld. Nu väntar jag bara på liljor och tulpaner.

Dagens deodorant

Tro det eller ej, men det fungerar.

Det här är en thailändsk produkt som egentligen består av mineralsalter. Namnet är Thai - "crystal deodorant stone".

Dagens låt

Oh, dessa "one hit wonders". För nog kan man väl kalla Peter Sarstedt det? Hans text till "Where do you go to my lovely" måste få tio poäng av tio möjliga. Här var han verkligen i sitt esse. Inte ens Bob Dylan eller vem som helst av de andra tungviktarna inom singer-songwriter-kollektivet kan överträffa detta.

Dagens album

Olle Adolphsons bästa! eller "Nu är det gott att leva". Lysande! Han var en stor poet. På nämnda album kan vi lyssna till "Nu har jag fått den jag vill ha", "Vad tänker hon på?", "Nu är det gott att leva", "Älskar inte jag dig då" och "Sign. 'Karlsson - evig vår 1964'" m.fl. - alla små mästerverk. Den sistnämnda biten får mig nästan att börja gråta. Tänk att minnas en enda dans för mer än 25 år sedan och undra hur danspartnern mår nu. Olle Adolphson var en precis så där lagom blödig och sentimental romantiker i sin musik och poesi. Jag tycker mycket om hans finkänslighet. Han hade en väldigt väl utvecklad fingertoppskänsla i sin konst.

Panorama

Det här kan man väl kalla panorama?
Klicka gärna på bilden.

Bristande underhåll

Ibland blir jag så irriterad på mig själv när jag tänker slarvigt eller inte tillräckligt långt. Det kan t.ex. hända när jag kör förbi en massa hus som s.a.s. har sett sina bästa dagar och skulle behöva en rejäl "uppfräschning". Min första tanke kan då vara, att det är slappa och slöa husägare som slarvar så med underhållet. Men nästa sekund kan jag tänka, att de kanske helt enkelt inte har haft råd att köpa färg, cement, panel - eller vad det nu kan vara. Och så skäms jag för att ha glömt bort detta enkla faktum: I Sverige år 2006 finns det många fattiga människor.

Vårfåglar

Vi körde en lång runda, bl.a. med avsikt att titta på fåglar. Bland "fynden": massor av tofsvipor, lärkor och strandskator. Dessutom några enstaka sädesärlor, en ensam rödhake och - på annan plats - en storspov i ensamt majestät. Jag är nöjd.

Makten talar

Vad kan man säga om detta? Jag föredrar:
- No comments.

Ett komiskt mästerverk

Här hade kritikerna bara så rätt. "Ett komiskt mästerverk", "Ett genialt verk som det inte dyker upp många av under ett sekel" och "En av de roligaste böcker som någonsin skrivits" är bara några av alla de lovord som skrivits om denna bok. Titeln kan härledas till ett citat av Jonathan Swift: "När en sant storslagen ande dyker upp här i världen kan man känna igen honom på detta tecken, att dumskallarna alla har sammansvurit sig mot honom".

Ett genialt drag i denna bok är att hjälten ganska snabbt avslöjar sig vara en galenpanna som tror sig vara "en storslagen ande". Walker Percy skrev ett förord där han beskriver den osannolike hjälten så här: "(...) en extraordinär drummel, en galen Oliver Hardy, en fet Don Quijote, en pervers Thomas av Aquino, allt i en enda varelse - som befinner sig i våldsamt uppror mot hela den moderna tidsåldern (...) utslagen, slöfock, frossare (...) enmanskrig mot alla och envar (...)".

Ignatius Reilly har icke sin like i hela världslitteraturen. Detta är en briljant bok. Mycket sofistikerad humor, på ljusårs avstånd från enfaldig buskis - även om huvudpersonen kan påminna om en buskisfigur. Om man inte skrattar åt den här boken, så har man problem. Då står inte allt rätt till med läsaren. Läs gärna även denna recension. Författaren John Kennedy Toole tog tyvärr livet av sig endast 31 år gammal. Det var dumt.

I scream

Det här är min favorit bland glasspaket man köper och tar med sig hem:

Makalöst gott med blandningen av vaniljglass, kolasås och pekannötter. Inmundigas i stora bitar som sakta får smälta i gommen. Serveras gärna ihop med kaffe. Och tittar man på "Så ska det låta" samtidigt, så är lyckan nästan fullständig.

Ett år senare

I går hade jag bloggat i ett år. Det här är min 1105:e post. Nyss såg jag ett bandat TV-inslag om Björn Ranelid. (Inga andra jämförelser...) Han sade, att han aldrig får skrivkramp. Hjälp! Hur bär han sig åt? Här sitter en annan och kan knappt knyppla ihop den här triviala texten. Nä, det är bäst att inte jämföra sig med någon annan. Om jag jämför mina texter nu med dem som jag lade ut för c:a ett år sedan, så hoppas jag att det märks en viss utveckling framåt.

Hedeby revisited

Nu har jag återsett det första avsnittet:

Lysande! Det här är svenskt TV-drama när det är som bäst. Vilket persongalleri, vilket skådespel, vilken dialog, vilken klippning, vilka miljöer! Ah, det var en ren njutning att åter stifta bekantskap med Mon Cousin, grevinnan Louise, fjärsman och alla de andra. Ett alldeles briljant första avsnitt där vi får förutsättningarna serverade inför det som komma skall. Serien byggde på Sven Delblancs romansvit och författaren själv skrev manus. Här bekräftas det ännu en gång hur viktigt ett bra manus är för en TV-series framgång. Här pratar vi om en berättarglädje i paritet med det bästa av August Strindberg eller Selma Lagerlöf eller Vilhelm Moberg. IMDb's betyg på 7,3 känns snålt. Om jag hade fått bestämma, så hade betyget blivit 9.

Min cykel och jag - mot världen

I morse måste jag ha sett ganska tragikomisk ut. Iklädd regnbyxor och med en så'n där cykelregnkappa som saknar ärmar kämpade jag mig fram i den fallande och yrande aprilsnön. Sikten var urusel och det blev blött, blött, blött av den tunga snön som smälte nästan direkt vid landning på marken eller lade sig i små drivor ovanpå den utbredda regnkappframsidan. Det kändes som om det var jag ensam mot resten av världen. Men jag skulle inte ge mig. Jag måste ha sett ut som en galen kämpe där jag satt lite hopvikt för att undvika snö rakt in i nyllet, med gul regndress på ben och överkropp, lila cykelhjälm på huvudet och plastpåsar som vattenskydd på skorna. Jag - en dåre som försökte vinna mot naturens alla krafter. Det gick trögt, men jag kom så småningom fram. På lunchen cyklade jag hem igen, utan den krångliga regnutstyrseln på mig. Då kunde man inte se att det hade snöat några timmar tidigare. Det hade lika gärna kunnat regna.

Lite om Procol Harum

Inte vet jag varför jag har sparat den här. Jag har ju LP'n där A-sidans låt är med och B-sidans "Long gone geek" kan vi förbigå med tystnad.

Procol Harum är gruppen som kunde ha gått till historien för en enda bit - "A whiter shade of pale". Men låten "A salty dog" är ungefär lika bra. Gruppen är en av mina favoritgrupper och om jag skulle göra en samling med mina PH-favoriter, så skulle säkert de här bitarna komma med (förutom de två tidigare nämnda odödliga):
Från albumet "A whiter shade of pale": "Conquistador" och "Repent Walpurgis"
Från albumet "Shine on brightly": titelspåret, "Skip softly (My moonbeams)" och "In Held twas in I"
Från albumet "A salty dog": "The milk of human kindness", "Boredom", "Wreck of the Hesperus" och "Pilgrims progress"
Från albumet "Home": "Your own choice" och "Still there'll be more"
Från albumet "Broken barricades": "Simple sister", "Luskus Delph", "Power failure" och "Playmate of the mouth"
Från albumet "Grand Hotel": titelspåret, "Toujours l'amour", "A rum tale", "Bringing home the bacon" och "Fires (which burnt brightly)".

Snacka om melodisk rock med ös. Bättre än så här blir det aldrig.

Bygga hus? No deal.

Du milde, så bra "Uppdrag granskning" var i kväll. Reportern var kanonbra - hon var duktigt påläst, ställde väldigt smarta frågor, artikulerade mycket tydligt och var lagom mycket "på". En del reportrar är alltför mycket "på" och binder därmed ris åt egen rygg. Ge Sophia Djiobaridis ett journalistpris!

Men hur otrevliga kan "bestämmare" med mycket makt och kosing vara? Jag misstänkte en stund, att reportern måste ha utfört någon sorts negativ "pep talk" före intervjuerna. Hon kanske sade till dem, att de hade dålig andedräkt? Eller frågade hon dem om de kände till att det finns något som kallas deodorant? En del av intervjuoffren - the bad guys - gav onekligen ett verkligt otrevligt intryck.

Hur som helst: jag tänker aldrig bygga hus. I synnerhet inte efter att ha sett kvällens program om denna absurda byggfelsförsäkringskarusell.

Ett kylskåp ut, ett annat in

Nu har vi skaffat ett annat kylskåp. Det gamla var uselt. Det stod där inställt på max men kunde ändå bara leverera en temperatur på c:a 10-12 plusgrader. Och det bildades is alldeles för lätt och alltför ofta. Inte acceptabelt. Det "nya", begagnade kylskåpet kan vi ha nästan avstängt och det ger ändå en temperatur på c:a 5 plusgrader. Hoppas det här bytet märks på elräkningen - man vill ju inte göda de snikna bovarna i onödan.