Min cykel och jag - mot världen

I morse måste jag ha sett ganska tragikomisk ut. Iklädd regnbyxor och med en så'n där cykelregnkappa som saknar ärmar kämpade jag mig fram i den fallande och yrande aprilsnön. Sikten var urusel och det blev blött, blött, blött av den tunga snön som smälte nästan direkt vid landning på marken eller lade sig i små drivor ovanpå den utbredda regnkappframsidan. Det kändes som om det var jag ensam mot resten av världen. Men jag skulle inte ge mig. Jag måste ha sett ut som en galen kämpe där jag satt lite hopvikt för att undvika snö rakt in i nyllet, med gul regndress på ben och överkropp, lila cykelhjälm på huvudet och plastpåsar som vattenskydd på skorna. Jag - en dåre som försökte vinna mot naturens alla krafter. Det gick trögt, men jag kom så småningom fram. På lunchen cyklade jag hem igen, utan den krångliga regnutstyrseln på mig. Då kunde man inte se att det hade snöat några timmar tidigare. Det hade lika gärna kunnat regna.