Kring en Dylan-EP

Den här EP:n är intressant på åtminstone ett par olika sätt. Denna platta består av fem bitar hämtade ur fyra olika LP. Framsidan på omslaget antyder, att Dylan sitter och spelar akustisk gitarr, med munspelet riggat. Och baksidan visar oss Bob a) stående på ett ben, med den elektriska gitarren i näven och b) sittande vid pianot. De båda fotografierna förekommer även på LP:n "Highway 61 revisited".

Så här är det: "One too many mornings" som fått ge namn åt hela EP:n är bit nr 2 och fanns med på LP:n "The times they are a-changin'", medan "Spanish Harlem incident" och "It ain't me babe" först hamnade på "Another side of Bob Dylan". "Oxford town" kunde vi höra redan på "The freewheelin' Bob Dylan" och "She belongs to me" kom med på "Bringing it all back home" eller, som den också kan heta, "Subterranean homesick blues". Det här är med andra ord en EP som ger oss en inblick i hans magiska värld 1963-1965.

En annan sak - som f.ö. är ganska typisk för Dylan: Om det nu var han som trodde det - att "One too many mornings" var den låt som folk skulle minnas bäst - ja, i så fall trodde han fel. Den bit som väl utan tvekan har lämnat de tydligaste spåren i musikhistorien är "It ain't me babe". Det var inte sista gången mr Dylan skulle göra felbedömningar. Hur han t.ex. kunde lyfta bort "Series of dreams" från "Oh mercy" och inte släppa ut den förrän med "The bootleg series, volumes 1-3" är ett mysterium - en tabbe av kolossalt format. (Men "Oh mercy" blev ett mästerverk i alla fall...)

Ytterligare en intressant detalj med denna EP: På omslagets baksida kan vi se bl.a. en bild på en EP med The Byrds där de tolkar "The times they are a-changin'". Om det funnits något band som kunde göra bra covers, så var det just The Byrds. Frågan är om inte deras tolkning av "Mr Tambourine Man" överträffade originalet!