Möten som psykisk tortyr

Personlig men inte privat... Ibland är det svårt att veta var gränsen går. Om jag nu skriver, att jag inte är en vän av långa möten - vad är jag då? Personlig eller privat?

Jag mår nästan fysiskt illa av sega möten där man långa stunder egentligen inte avhandlar någonting. Jag blir fnoskig av "mycket snack och lite verkstad". Det hade passat mig utmärkt, om man före vartenda möte hade kommit överens om en tidsgräns och när denna tidsgräns nås så skall alla bara avlägsna sig. Oavsett om man är klar eller inte.

En gång nyligen var jag på ett möte som inte borde ha tagit längre tid än en halvtimme eller max tre kvart. Vi satt nästan två timmar. Mycket ineffektivt och tjafsigt.

Jag är nästan en eremit i mitt arbete, men jag får banne mig en massa saker gjorda av mig själv. Möten stup i kvarten är ett hinder i arbetet. Och jakten på konsensus eller största möjliga enighet i alla tänkbara frågor är som kvicksand - den bara sänker dig. Den suger musten ur dig. Du tappar gnistan.

Mitt drömyrke - alltså? Författare som lever (gott) på sin konst.