Nasse hittar en stol

Den här boken är ett mästerverk bland småbarnsböcker. Den är en grundkurs i filosofi, socialpsykologi och pedagogik på en och samma gång. Jag blev fullständigt golvad när jag läste den första gången (1989) och jag har inte riktigt hämtat mig än.

Nasse är ute och går. Plötsligt får han syn på en stol. Han har aldrig tidigare sett en stol. Han undrar först om det är något som trillat ned från himlen. Till en början ligger stolen ner och Nasse tycker att han kan hänga sin mössa på en av de konstiga pinnarna (benen) som sticker upp. Så kommer det förbi en märklig man med många hundar. Han säger till Nasse, att den där saken är en stol som man skall sitta på. Nasse sätter sig enligt instruktionen - men det blir ändå fel. Då blir han hånad för sin okunnighet av nästa figur som passerar. Så får han en ny förklaring och han följer även den, men det blir ändå fel. Ett tu tre kommer Sländan förbi. Hon påminner mig numera om en person som tidigare bloggade för Expressen men i dag har en ledande position i Veckorevyn...

Så håller det på, men till slut sitter Nasse på stolen och har lärt sig en nyttig läxa. Detta är en helt underbar bok som tyvärr har kommit i skymundan för alla böckerna om Pettson och Findus. Visserligen riktar de sig inte till samma åldersgrupp, men i alla fall. I sin genre går denna bok inte att överträffa.