En oförglömlig Saroyanbok

Att kalla den här boken (Denna utgåva kom 1984) sympatisk är något av en underdrift. Den är "(...) en bekännelse till godheten och medkänslan, de enda egenskaper som kan göra livet uthärdligt för människor som utsätts för tillvarons prövningar" (Citerat ur Georg Svenssons förord).

Stundtals fick jag Steinbecks trilogi om "Riddarna kring Dannys bord" i åtanke när jag läste denna bok. Här befinner vi oss i Kaliforniens vinodlardistrikt - inte långt från Steinbecks miljöer. Här i Ithaca går livet sin gilla gång - det gjorde det väl även på sitt sätt i Monterey.

Här finns "ett pärlband av små historier om livet i Kalifornien" - enligt omslaget. Vi får leva oss in i olika människors starkt skiftande öden genom Homer, en pojke som blir telegrambud. De telegram han lämnar, mitt under andra världskriget, speglar både djupaste förtvivlan och stor glädje.

Jag har särskilt fastnat för två sidor i denna bok: 164 och 165. Där talar Homers mamma med sin son om lidandet i världen. Ett enda citat!: "Om en människa inte har medlidande är hon omänsklig och ännu inte riktigt människa, för ur medlidandet kommer den balsam som läker. Bara goda människor gråter. Om en människa inte har gråtit över världens lidande, så är hon uslare än jorden som hon går på, för jorden ger näring åt frö, rot, stjälk, blad och blomma, men en människa utan medlidande är ofruktsam och kan inte ge liv åt nånting - eller bara åt högmod (...)".

Jag ändrar mig. Ett citat till: "(...) den onda människan slår in lidandet djupare i allting och sprider det omkring sig vart hon går".