Epoker och människor

Ämnet jag ångrar att jag inte läste på universitet: idé- och lärdomshistoria. Jag har läst bl.a. filosofi, psykologi, sociologi och litteraturvetenskap. Men jag har aldrig läst idé- och lärdomshistoria mer än till husbehov. Sten Lindroths bok "Epoker och människor" (Denna upplaga från 1972) är en sådan bok som väckte mitt intresse för ämnet.

Det är just så: historien kan indelas i epoker och epokerna skapas till stor del av oss människor. Den här boken börjar med "Den moderna naturvetenskapens födelse", fortsätter med Lionardo, Bruno, Galilei m.fl. för att sedan komma in på Linnés betydelse och därefter avsluta med Darwin, Mendel m.fl.

Ett särskilt kapitel handlar om "Montaigne och tvivlets födelse". Från 1570-talets mitt härstammar hans mycket viktiga men numera föga kända "Apologin för Raymund från Sabunde", där han "utvecklar den fullständiga skepticismens evangelium. Tvivlet var den ädlaste, den enda hållbara livsformen. Åsikter, läror, sanningar och bedyranden var ingenting värda." (s. 96) Det skulle jag ha skrivit under på i min ungdom - men icke nu. Det ständiga tvivlet leder ingenstans. Det är bara som att trampa vatten.

Vad så med evolutionen? "Den biologiska utvecklingsläran kan inte föras längre tillbaka än hundra år före Darwin." (s. 187) "Den biologiska utvecklingsläran vaknar till liv under franskt 1700-tal, i en kultur där tron på det mänskliga framåtskridandet blivit allmän egendom." (s. 195) Det var Lamarck som utarbetade "den första genomtänkta biologiska utvecklingslära vi känner. Teorien hade stora svagheter (...) Men den allmänna grundtanken är vältaligt genomförd: djur- och växtarterna är inte konstanta, de har uppstått efter varandra i fastställd ordning, ur enklare former har de fullkomligare framgått." (s. 198)

I det avslutande kapitlet kommer Lindroth bl.a. in på Descartes - som "beskrev ett universum, där alla dunkla krafter var bannlysta, verkliga var bara materien och dess rörelse, naturforskning blev detsamma som mekanisk-matematisk problemlösning." (s. 230) Och på den vägen är det, kan vi påstå. Men den s.k. nya fysiken har tvingat oss att acceptera det oförklarliga. På subatomär nivå blir fysiken närmast metafysik, vill jag påstå.