Några rader om en överskattad man

Mary Warnocks bok "Sartres filosofi" (Denna upplaga från 1966) läste jag 1970. På den tiden var jag väldigt svag för Sartres författarskap och tankevärld. Det är jag icke numera. Nu tycker jag att han var "hajpad" - en ganska svamlig ordvrängare som inte var någon större tänkare. En ganska typisk fransk intellektuell superstar, med andra ord.

Denna bok har följande kapitelrubriker: Cartesianismen, Intet, Varat-för-andra, Att vara i världen, Friheten samt Den radikala omvändelsen. De avslöjar en del om bokens innehåll. Det som jag nu ogillar med hans filosofi är dess oskarpa konturer, dess kvasivetenskaplighet, dess pompösa pseudointellektualism. Det är antagligen omöjligt att bevisa och/eller motbevisa dess reliabilitet och validitet. Det är ungefär som att motbevisa en dikt. Ty så ser jag på Sartres filosofi: den är mera ett appendix till hans skönlitterära författarskap än en fristående disciplin.

"(...) Sartre, som anser att vi är ansvariga för allting, också tror att ansvarsbördan är mer än vi kan bära, och att vi hittar på konster och knep för att undgå den.
Av dessa knep är till exempel ironin ett. (...) Men ett långt viktigare knep är den Onda Tron, i vilken vi låtsas att undvikliga saker är oundvikliga. På ett eller annat sätt består Ond Tro i att låtsas för oss själva och andra att saker och ting inte kunde vara annorlunda (...)" (s. 53)
Djupsinnigt? Nej. Det är ungefär lika fjantigt som att påstå att vi alla, var och en för sig, har lika stora chanser att bli FN:s generalsekreterare. Bullshit.

"Människorna sätts ner i världen, och de blir vad de väljer att bli genom att handla och känna som de gör." (s. 54)
Djupsinnigt? Nej. Var och en sin egen lyckas smed, alltså. Skitsnack.

"Varat-för-andra definieras på två besläktade sätt. För det första är jag medveten om min egen kroppsliga existens som något som är bekant för andra människor. För det andra är jag medveten om andra människors kroppar och därigenom om deras existens i världen." (s. 64)
Djupsinnigt? Nej. Det är ungefär en lika trivial truism som att hävda, att vi människor finns i olika raser.

"Mitt uppfattande av den Andres blick har alltså två huvudkonsekvenser. För det första är jag som objekt för den Andres blick ett ting, utan tvivel inte helt bestämt, men möjligt att bedöma i termer av sannolikhet som många andra objekt i världen, som vädret till exempel. (...)
Den andra konsekvensen är, att när jag en gång blivit medveten om den Andre, inser jag att jag inte helt är situationens herre." (s. 79f)
Djupsinnigt? Nej. Banalt och löjligt pretentiöst? Ja.

"(...) i varje sorts mänsklig relation är man dömd att inta endera av två grundläggande attityder: Sadism eller masoschism." (s. 132 - Jo, det var felstavat i boken.)
Djupsinnigt? Nej - nonsens.

Så här kan jag hålla på. Men jag sätter stopp här. Jag tycker det blir uppenbart att Sartre var en filosof-wannabe. Han ville vara så djup, så djup, men det slutade med ett magplask. Han var en skönlitterär författare som önskade att han kunde vara en Stor Tänkare.