Några rader om Nydahls "Inre frihet"

Jag önskar att jag hade kunnat ge den här boken högsta betyg - bl.a. eftersom jag länkar till författarens blogg - men det kan jag inte.Thomas Nydahls "Inre frihet" (2007) blir s.a.s. för mycket. Det blir för mycket navelskåderi, det blir för mycket jämmer och elände, det blir för mycket av särintressen, det blir alltför privat, det blir alltför utlämnande m.m. Att han kan formulera sig väl må vara hänt, men ibland slarvas det. Jag är t.ex. inte särskilt förtjust i meningsbyggnader som dessa:
"Fredagsmorgon. Tacksamhet mot vänner som bryr sig. Röster i rymden och på andra sätt. Uppmuntran. Stöd. Mitt huvud är en grå massa, mina tankar därför också grumliga." (s. 160)
Poetiskt? Njae, inte särskilt.

Betydligt bättre blir det när Nydahl skriver som om han deltog i en debatt:
"Samtalet, är det någon som minns? Samtalets tid är förbi. Hojtandet, gastandet, utropstecknen, banderollerna, förstärkarmuller, rock'n'roll, jag-jag-jag-rösterna. Premierna utdelas i varje västland till den som skriker högst och som i varje sammanhang marknadsför sig själv: dokusåpan, tv-soffan, torgscenen, parken, gågatan... överallt pågår den ensidiga kommunikationens avgrundsvrål." (s. 176)
Now we're talking, säger jag då.

Texten på bokpärmens baksida säger en hel del - och därför tar jag mig friheten att citera den (nästan) i sin helhet:
"Skriften är min enda tillflyktsort: den egna och den lästa. I böckernas värld är jag, om inte trygg, så i alla fall hemma, på ett territorium där jag kan orientera mig, oavsett skriftens karaktär. När rastlösheten griper tag i mig är jag ett lättfångat offer för ångesten. Men om jag sitter ner med mina böcker och andra skrifter upphäver jag tiden. Jag finns inne i skriften och är i det närmaste osårbar. När jag skriver uppstår samma känsla av tidlöshet och harmoni. Jag vet att konflikterna finns kvar och att dissonanserna ljuder, men det sker bortom mig i det ögonblick jag är i texten.
Inre frihet (...) är en helt fristående volym anteckningar och dagbokstexter kring liv och skrift."

Vad jag hade hoppats på när jag bestämde mig för att läsa den här boken var lite mindre snobbigt "name dropping" och mindre självupptagenhet. Jag hade gärna sett mera självdistans, mera "ta det med en klackspark" och humor. Det skulle kanske egentligen inte skada om Nydahl lyssnade mera på rock'n'roll och inte såg sig själv likt en person som - liksom Hamlet - ensam skall vrida vår urspårade värld in på rätt spår.