Bli ej en skälm - bär cykelhjälm

Jag läste att en annan bloggare skrev om tvång att bära cykelhjälm. Han kommer aldrig att bära cykelhjälm - med motiveringen att det ser för töntigt ut. Ack ja, inte trodde jag att han var så fåfäng. Bara av rent upplysningssyfte denna sanna historia:

En man som cyklade utan hjälm välte med cykeln och slog huvudet i asfalten. Han blev lite omtumlad men tänkte inte mera på saken utan fortsatte cykla till jobbet. Väl på sin arbetsplats föll han plötsligt ihop vid sitt skrivbord. Han dog av hjärnblödning. Det hade han förmodligen inte gjort om han hade varit töntig nog att bära cykelhjälm.

Übergang!

Så var det dags igen - att reta upp sig på teknik som inte fungerar. Nyligen har vi skaffat boxar eftersom helt plötsligt hade vår käcka leverantör bestämt att vi skulle gå över till digital TV. Hur gick detta till? Riksdagsbeslut, jag vet. För mig verkar det snarare som riksdagsdiktatur. Det är bara att gilla läget. Man har ju valfrihet. Man kan välja mellan skit och gödsel.

Och så beställer man från sin käcka leverantör vilket utbud man vill kunna titta på. Och så kommer box nr 1 med kort. Och så blir det fel. Alltså, vi hade beställt fem olika kanaler från olika "paket". Och vår käcka leverantör garanterade att det inte skulle bli några problem. Varför blev jag inte förvånad när det visade sig att vi nu endast kan se fem olika sportkanaler med boxen? Vi hade beställt en (1) sportkanal plus fyra helt andra kanaler.

Varför är det alltid så här med ny teknik? Kan det bli fel, så blir det ovillkorligen fel. Ge mig ett teknikbefriat liv.

Kvinnorna överlägsna

Nu har jag äntligen fått tag i "Dubbeltrubbel" - en dubbel-CD med text och musik av Olle Adolphson. Olika svenska artister tolkar Olle mer eller mindre snyggt. Om jag nu får tycka något, så vill jag först och främst hävda att det här är kvinnornas CD. Herrarna ligger långt i lä. Vilka damer sedan... Eva Dahlgren, Charlotte Berg, Rebecka Törnqvist, Frida Hyvönen, Kajsa Grytt, Sara Isaksson och några till. Och så Sofia Karlsson! Suck, vilken röst den kvinnan har... Jag blir rörd till tårar när hon sjunger "Helga Andersson".

Den enda invändningen jag har mot detta dubbelalbum är denna: Skippa herrarna, killarna och männen. De är mediokra hela högen här. Låt damerna, tjejerna och kvinnorna ta över. Låt flera komma in i gänget. Ge frågan till Anne-Lie Rydé, Lill Lindfors, Viktoria Tolstoy, Louise Hoffsten, Helen Sjöholm, Jeanette Lindström och Jenny Silver - till att börja med... Du milde, så många go'a sångerskor vi har i det här landet - när man tänker efter!

Klok bok

En härlig bok, som gör dig klok. Jag skall köpa den så fort jag får en chans. Om du känner till mina recensioner sedan tidigare, så vet du att det är ett bra betyg. Riktigt bra böcker vill jag äga - för understrykningar, anteckningar och omläsningar.

Annika Borg är präst i Svenska kyrkan och van radiopratare i P1:s "Tankar för dagen" på morgnarna. Hon skriver också i tidskriften Amelia. Denna bok är en samling texter som kretsar kring fyra teman: "Vad är då en människa?", "Döden och sorgen", "Allt hänger ihop" och "Lugn och ro".

Jag tror, att jag gör boken störst rättvisa genom att citera några väl valda delar. Alltså:

"(...) det ofullkomliga, det sårbara, det djupt mänskliga, delar vi med alla andra människor. I detta är egentligen ingen av oss ensam. Alla människor gör misstag och kan hamna fel i tillvaron. Livet går inte på räls för någon av oss. Till livets nyanser och djup hör defekter och felsteg." (S. 13)

"Visst är vi sekulariserade, men inte så mycket som vi ibland tror. Inför stora frågor och stora eller smärtsamma händelser i livet fungerar de religiösa orden och tankarna om skuld, försoning, hopp, förlåtelse och evighet." (S. 69)

"Om inte vi kan känna tacksamhet inför allt det vi har och tillförsikt inför framtiden och visa det, hur ska då kommande generationer få med sig det ut i livet?" (S. 87)

"Vi är människor. Vi får ge upp. Vi behöver inte reda upp allt. Vi behöver inte klara allt. Ingen kan det. Ingen måste det." (S. 113)

Tillbaka

Diva? Nej, nej och åter nej.

Det är knappt läsbart, men på den lilla lappen på träkorset står det "Birgit Nilsson".

Bildtrixande

Att jag har varit så passiv här de senaste dagarna har en enkel förklaring. Jag har varit bortrest. Jag passade på att ta några bilder. Här följer tre st. med en horisont. Jag upptäckte först att horisonten i samtliga tre fall var sned, så jag skrev först ut bilderna och klippte sedan till dem. De nya bilderna scannade jag sedan in och så här blev resultatet av detta lilla experiment.

Nästan samtidigt, nästan från samma plats:
Nästa dag, på en helt annan plats:

En välkomnande kyrka?

Tidigare i dag pratade jag med en person om kristen tro, om kyrkan och om öppenhet. Vi kom att tala om känslan av att vara välkommen. En kyrka som inte förmedlar den känslan till besökaren är en skum kyrka, tyckte vi. Kyrkan måste vara en plats dit man kan komma i all sin uselhet, när man är som mest nere och känner sig som mest värdelös och rutten. Jag menade, att alla fina, vackra ord om förlåtelse och kärleken som störst av allt måste konkretiseras i handling, t.ex. hos stadsmissionen. Dit borde man kunna komma även om man ålar in medelst hasning och har en spruta dinglande i ett armveck. Om inte - varför är man då icke välkommen? Är då lasarettets akutintag den enda plats där man kan få lite mänsklig kärlek och omtanke?

Russell grindöppnare

Under min gymnasietid kände jag en kille som såväl var ett musikaliskt geni som genuint intresserad av filosofi. Enligt honom var Bertrand Russell ganska dum i jämförelse med Ludvig Wittgenstein. Russell kanske skulle hållit med honom. Hur som helst - den här kompisen och jag diskuterade ibland den här boken.

Det var mycket tack vare just denna bok (Denna svenska pocketupplaga är från 1968. Det engelska originalet kom 1912.) som jag senare skulle läsa filosofi på universitetet och genom hela mitt liv fortsätta vara mer eller mindre intresserad av ämnet. Boken är m.a.o. en bra introduktion till filosofin. Nu kan jag tycka, att den handlar alltför mycket om kunskapsteori och definitivt för litet om etik och moral.

Det stannar där - med en introduktion. Vill man gräva djupare, så kan man t.ex. läsa hans betydligt tjockare volym "Västerlandets filosofi och dess samband med den politiska och sociala utvecklingen", men då missar man den nyare, moderna filosofin. Om man inte vill göra det "tappet", så kan man med fördel läsa Svante Nordins "Filosofins historia : det västerländska förnuftets äventyr från Thales till postmodernismen".

Några rader om filmmusik

Claude Lelouch gjorde "Leva för att leva" 1967. I huvudrollerna: Yves Montand och Candice Bergen - visst är de rara ihop?

På denna EP kan man höra Guy Boyers orkester "The Sounds & Co" spela ledmotiven till sex olika filmer, bl.a. - som synes - "Live for life". EP'n hängde väl med något erbjudande från Concert Hall en gång på 60-talet. Arrangemangen välte knappast några kiosker, men melodierna var i mitt tycke onekligen bra. De är go'bitar för en nostalgiker som jag. Det räcker att jag lyssnar på en filmmelodi för att jag skall känna mig tillbakakastad i biografen på premiärdagen.

Exempelvis "You only live twice" från James Bond-filmen med samma namn gör mig till tonåring igen. Det är något speciellt med kombinationen rörliga bilder och musik som gör att känslosträngarna slås an lite extra. Vissa regissörer och/eller producenter är väldigt skickliga på det, andra icke. Skickliga är - för att nämna två - Quentin Tarantino (Soundtracket till "Pulp fiction"!) och Lukas Moodysson (Vivaldi när mamman sticker i "Lilja 4-ever"!).

Bra rutet

Det finns några bloggar som jag följer regelbundet - lite motvilligt. Jag håller nästan aldrig med bloggarna i fråga - men ibland måste jag bara instämma när det gäller vissa poster. Det här exemplet är från en sådan blogg - en blogg med ett sällsynt osvenskt temperament och ett himla bra flyt i många texter.

Ännu en blogg

Det gäller att ha ögonen öppna. Ett tu tre dyker det upp en ny länk här till höger. Senast i dag länkade jag till ännu en blogg.

Skandalia

Det var bra att han åkte dit. Frågan är väl om straffet är tillräckligt hårt.

Förlorad vid översättning - typ

Den var värd alla priser den fick. Det här är en av mina starkaste favoritfilmer.

Det kunde inte ha varit lätt att slå sig in i filmvärlden som Francis Ford Coppolas dotter. Förväntningarna var förmodligen högt ställda. Men oj, så bra hon lyckades.

Jag har roat mig med att leta upp amerikanska recensioner till detta mästerverk. Carrie Rickey menade, att filmen var minst tre saker på en gång: en kvasiromantisk komedi, en lyrisk reseskildring och en meditation kring det märkliga fenomenet att våra moderna tekniska hjälpmedel som egentligen skall närma oss till varandra (fax, mobiltelefoner, digitalbilder etc.) tvärtom fjärmar oss från varandra. Jag tycker personligen, att den scen vari det kommer ett fax hemifrån USA (om ett färgval) till Bill Murray när han ligger på hotellrummet i Tokyos affärsdistrikt och slappar i sin sömnlöshet - ja, den scenen är obetalbart skickligt gjord.

Ty Burr tyckte, att "Lost in translation" handlar om det statslösa varandet och om två vilsna själar som finner varandra - just i denna vilsenhet. Det är ingen kärlekshistoria. Filmen är samtidigt djupare och enklare än så. Det handlar inte alls om sex. Båda är f.ö. alltför trötta för sådant. Och "filmen får ut mer av ingenting än vad de flesta filmer ens försöker" - min direkta översättning.

Peter Travers ansåg, att både Bill Murray och Scarlett Johansson gjorde rollprestationer som kommer att bli omtalade i åratal framåt.

Stephen Hunter tyckte, att filmen till stor del handlar om intimitet. Filmen andas en känsla av tillit, av samhörighet, av helhet gentemot en värld full av idioter och intrigmakare. Och sex skulle förstöra den känslan.

Elvis Mitchell, slutligen, menade att filmen genomsyras av en glädje över att göra film. Och ljudet används på ett så snyggt sätt att det nästan tar andan ur dig.

Till sist vill jag bara tillägga, att filmen innehåller några fantastiskt roliga scener där Bill Murrays minimalistiska spelstil firar triumfer. Inte buskis, inte gapflabb - nej: finess.

Fem orsaker till extas - lista 87

1. Liljekonvaljen
2. Syrenen
3. Rapsen
4. Koltrastens sång
5. Svalans flykt

Lägg ner

Vadå humor? Skulle det vara roligt att Finlands tävlande vann schlagerfestivalen? Enbart genom att vara spekulativa? De hade ingen melodi att komma med, ingen scenografi, ingen koreografi. Hemska masker och lite pyroteknik - det var allt de hade att komma med. Skickligt? Absolut icke. Kul? Roligt? Skojigt? Kanske för mindre nogräknade fjantar. Jag misstänker att alla som gav Finland 12 poäng gjorde det "på skoj". Ingen kan väl på fullt allvar mena att det var bra?!

Nu kan man lika gärna lägga ner hela spektaklet. Vem kan i fortsättningen betrakta Eurovision Song Contest som en någorlunda seriös händelse? Hela arrangemanget har nu underkänt sig självt. Det har egentligen alltid varit en skenhändelse. Nu har det blivit en "hajpad" pseudosak, en uppblåst nullitet, som har överlevt sig själv. Det är "amazing" hur något så dåligt kan vara så otroligt mediabevakat.

Vad blir nästa grej? "Artister" utklädda till bajskorvar? Piskor? Dildos? Pedofiler? Om det enda som behövs för att vinna är en sällsynt spekulativ show, så lämnas nu fältet öppet för en himla massa dynga och skit. Bli inte förvånad om man t.ex. slaktar kycklingar på scenen nästa gång.

Äsch. Ur led är tiden. Vi lever i den dåliga smakens tyranni.

En gräns

Det finns en magisk gräns vid ungefär en halvtimme. Trädgårdsarbete som varar mindre än en halvtimme är inget trädgårdsarbete. Ett danspass som varar mindre än en halvtimme räknas inte. En joggingrunda på mindre än en halvtimme har inte riktigt börjat. Etc. Det samma gäller en massa annat, inkl. musiklyssning, läsning, andakt, yoga, sex m.m. Magin inträder inte förrän efter en halvtimme. Kalla det andra andningen eller vad som helst. Där finns en gräns.

Stilig

Ännu ett exempel ur min samling med udda vykort. Längst ned t.h. finns väl fotografens logotyp, men jag är inte människa att kunna tyda den. Baksidan av vykortet avslöjar absolut ingenting om någon upphovsrätt.

Vad vi ser är alltså ett foto föreställande Greta Garbo. Visst var hon stilig här. Säker på sig själv utan att vara mallig. God hållning och lång hals - det är så snyggt. Hon var sval och elegant, men hade samtidigt en viss glimt i ögat. Hennes ögon var gudomligt vackra och visst hade hon en snygg näsa. Här var hennes mun också mycket vacker, men så var det inte på alla Garbo-foton - tycker jag.

Den här hemsidan ger en hel del intressant information om den stora stjärnan. Jag kan inte låta bli att undra om de dåliga recensionerna för "Tvillingarna" ("Two-faced woman") var droppen som fick bägaren att rinna över. Därefter vet vi vad som hände. Hon drog sig sannerligen tillbaka.

Bön och lovsång - kyrkans innersta väsen

Det missar jag aldrig - nya numret av Trots allt. Denna verkligt seriösa och icke-flamsiga tidskrift har sedan en lång tid tillbaka låtit olika skribenter formulera sig kring frågan "Vad ska vi med kyrkan till?". Ett lysande tema. I senaste numret fastnade jag särskilt för Ann Heberleins "Att våga vara onyttig" - utifrån nämnda tema. Jag måste nu citera, eftersom det förmodligen inte går att formulera snyggare.

"'Du vet väl att du är värdefull!' är ett sånt där klämkäckt kristet utrop som i all sin banalitet bär på något viktigt, en grundläggande övertygelse om att varje enskild människa har ett omätbart värde i Guds ögon. En kristen människosyn innebär att varje människa har ett oändligt värde, ett värde som hon inte behöver vare sig bevisa eller förtjäna. Hon äger detta inneboende värde enbart i kraft av att vara människa, skapad till Guds avbild." Vidare:

"Bön och lovsång är kyrkans innersta väsen (...)" Och slutligen:

"Jag önskar mig en plats där det allvarliga tas på allvar, där människor tar varandra och Gud på allvar. En sådan plats borde kyrkan vara."

Ah, jag njuter av sådana formuleringar och jag instämmer till hundra procent. Ann Heberlein är teologie doktor och lektor i etik vid Lunds universitet. Jag tror jag börjar en ny akademisk karriär.

En bra samling

Nu minns jag inte längre hur jag fick tag i den här, men det är en bra samling.

En hyfsad liten introduktion i jazzens förtrollade värld. Här har vi storheter som Art Blakey, Duke Ellington, John Coltrane, Count Basie, Ben Webster m.fl. Bland standardlåtarna finner vi bl.a. "Summertime", "In a sentimental mood", "Mood indigo", "Stardust" och "Solitude".

Exempel? Tyvärr inte något från skivan. Men så här kunde Art Blakey trumma.

Snapshot (Obs! Vits)

Det är inte rök som stiger ur skorstenen.
Det handlar om det här.

Mmm...

Detta föreställer ett omslag till en bok.

Snacka om ikon. Har det någonsin funnits en kvinna med mera utstrålning? Det räckte att hon visade ansiktet. Märker ni inte hur hennes karisma strålar ut ur bildskärmen?

Nils Petter Sundgren översatte boken av Norman Mailer. Boken var Månadens Bok någon gång 1973. Sedan dess har det skrivits svåröverskådligt mycket om hennes livsöde. Det spelar förmodligen ingen roll hur många spaltmeter som skrivs om henne. Hon förblir en gåta.

Stockholm i mitt hjärta...

Stockholm, en sommarkväll 2002.
Hur kan man låta bli att bedåras av den staden?

Hafsigt

Åter igen kändes Kobra lite slarvigt hopkommet. Man hade tema androgynitet och man hade därvid ett relativt långt inslag om Pet Shop Boys. Marc Bolan (T. Rex), David Bowie, Lou Reed och Roxy Music m.fl. - som hade varit mera relevanta i sammanhanget - förbigick man med tystnad. Slarvigt. Och som vanligt lämnade Kobra inga egentliga svar. Däremot lämnades tittaren i sticket med ännu flera frågor än före programmet.

Hon njuter

Jag har tvekat. Jag har bangat ur. Men nu har jag bestämt mig: jag skall våga. Länka - eller?

Ibland varnar man på TV känsliga tittare för att se nästa inslag. Det kan förekomma otäcka scener. Och så visar man något jätteäckligt - våldsamt och blodigt och motbjudande.

Nu varnar jag känsliga tittare. Om nu någon tycker att det är otäckt att se en kvinna njuta av sex. Alltså: vill du se en kvinna ha det riktigt skönt, kan du söka så här i t.ex. Google:
"everlasting orgasm" "bore me"

Så, nu länkade inte jag. Jag bara gav ett tips...

Dagens Gormander

Är Dr Gormander utfryst? Varför skall det vara så svårt att hitta hans texter på nätet? Vill inte Aftonbladet riktigt kännas vid honom? I dag skrev Dr Gormander om fotbolls-VM - en krönika som är en riktig kioskvältare. Jag kan därför bara rekommendera: Köp Aftonbladet i dag. Om du så bara läser en enda text i dagens AB, så bör det bli just Dr Gormanders kria om det hysteriska mediadrevet kring fotbolls-VM.

Bara en aptitretare: "Nån muskel som Fredrik Ljungberg brukar ha problem med blir en lika stor fråga som om golfströmmen vände i natt".

Konstig konst?

Ur min samling med kitschiga och besynnerliga vykort hämtar jag nu detta kort:

Längst ned t.v. står det "Prof. Rich. Müller" och t.h. "Kampfhähne". Stridstuppar, alltså. Men varför på en naken kvinna vid en öde strand? Är detta surrealism? En illustration av en dröm? Vad handlar detta om? Någon som vet? (Baksidan av vykortet ger ingen som helst information.)

Påminner det inte delvis om detta?

Träna gärna hjärnan

Det finns många böcker i genren "tankenötter" och vissa är bättre glömda, men den här tillhör de mest läsvärda (från 1976):

Söderberg skildrar sådana här problems historia, ger exempel på gamla klassiker och nya, serverar smakprov på intelligenstest m.m. Dessutom har han både humor och humör. Det glädjer mig oerhört när han t.ex. ger en känga åt H. J. Eysenck som i en av sina böcker hade "Lekstuga för snillen". Låt mig ta följande exempel ur denna skojsighet för överbegåvade (s. 74):
Sätt in det tal som fattas:
2 20 42 68 ?
Så här skriver Söderberg (s. 76): "På det här problemet har Eysenck en nästan obegripligt krånglig lösning i sin andra IQ-bok. Men det visar att problemet kan lösas på flera sätt. Enklaste vägen är att sätta upp en tabell över skillnaden mellan talen
2-20 skillnad 18
20-42 skillnad 22
42-68 skillnad 26
Därav framgår att skillnaden varje gång ökar med 4. 26 ökat med 4 blir 30. Alltså 68+30=98, som är det sökta talet. Uppfattningen om kraven på ett snille kan ju vara högst skiftande."

Jag fortsätter citera: "Att man kan träna upp sin intelligens är självklart, det gör de flesta av oss varje dag i livet" (s. 77) och "Det finns mindre skäl än någonsin att betrakta intelligenstest som annat än roande sällskapslekar, vari man kan driva upp sin personliga färdighet" (dito).

Sofia hos Lasse

Lasse Bengtsson på TV4 gästades bl.a. av Sofia ("Möbelhandlarens dotter") Pekkari. Hon är en sådan person som charmar mig direkt, klockrent. Hon gjorde ett mycket trevligt och sympatiskt intryck. Jag önskar henne allt möjligt gott.

I am just a poor boy... (Paul Simons "The boxer")

Ett helt OK rödvin - enligt en icke-kännare.

Jag vet... Det finns människor som påstår, att vin i boxar är snudd på helgerån och att vin absolut skall lagras på flaska. Men så väl utvecklade smaklökar har inte jag, att jag kan skilja ett vin som är upphällt ur en flaska från samma vin serverat ur en box. Jag vet i alla fall att det här vinet är gott nog åt mig.

På andra sidan drömmarna

Åh, vad jag tycker om den här dubbel-CD'n.

Enligt min ringa mening är det här hans Mästerverk. Samtidigt får det mig att fundera kring begreppet "pretto". Här är han på sätt och vis väldigt pretentiös och i normala fall har jag svårt för det pretentiösa. Men här slukar jag det med hull och hår. (Jag skulle antagligen bli ett segt och knepigt fall för en "hjärnskrynklare", ty jag är så inkonsekvent och svårförutsägbar.) Det stör mig inte ett skvatt att han här blir svulstig och tar väldigt stora ord i sin mun. Han balanserar så snyggt på lina och trillar aldrig ner i pekoralens träsk. När jag lyssnar på detta är jag nästan beredd att hävda: Lundell är som bäst när han är som mest utdragen. Bitar på 7, 8, 9 minuter eller mera får honom att framstå som en mästare. Här återfinner vi sådana guldkorn som "Gott att leva" (7:55), "Skandinavien" (7:35), "Låt dom prata" (9:34), "Paradise Park" (8:51) och "Connemara" (16:51). Ah, det är så bra att jag får gåshud och blir tårögd av rörelse. Jag vill ha en CD-samling med enbart Lundells maratonlåtar! (Länktips)

Spännande duell - inte

Från "Svenskan":

"Vem vann torsdagens partiledarduell?
Göran Persson
21,2% (148 )
Fredrik Reinfeldt
75,0% (523 )
Oavgjort
3,7% (26 )
Totalt har 697 personer röstat.Röstningen startade den 11 maj 2006 21:01"

Majkväll

Det har varit dåligt ställt med bloggandet de senaste dagarna. Jag har varit bortrest. En av kvällarna passade jag på att ta denna skymningsbild:Nu har jag dock fått så många nya intryck som jag måste bearbeta, så jag tackar för i dag.

Inte Tip Top

I dag åt jag årets första glasstrut. Det blev en Tip Top från GB. Men inte var den så stor som förr. Nu var den kortare och smalare. Man får mindre för pengarna. Ingenting får vara som det alltid har varit. Varför? Ropen skalla: större Tip Top åt alla!

Primula veris

Gullvivor!
Det får mig att tänka på den här. (Klicka på högtalaren.)

Steve utan Lloyd

Sommaren 1988 kom den ut. Har han gjort något minst lika bra sedan dess? Det har jag i så fall missat.

Synd på en sådan begåvning. Jag vill höra mer från honom. En sådan röst hittar vi inte lite varstans.

Purres samling med stilistiska magplask

Det här är en gammal klassiker i sin genre:

"Purre" var en pseudonym som användes av redaktören Albert Holmkvist. Han var bl.a. chefredaktör för Göteborgs-Tidningen 1911-1921. Den här upplagan kom ut 1981 och innehöll ett förord av författaren, skrivet 1934. När man läser denna bok kan man undra: "Har vi inte lärt oss nå'nting?!". Samma typ av grodor dyker nämligen fortfarande upp i floskeltoppar både här och där.
Några exempel:
"Maximilian stod ännu med ena foten i medeltiden, under det att han med den andra pekade in i en ny tid" (s. 13)
"Viktor Rydberg var en stor man och författare. Men han drack. Han sjönk allt djupare och djupare och hamnade slutligen i Göteborgs Handels- och Sjömanstidning" (s. 31)
"Att börja bygga ett hus från taket och inte från grunden är att kasta pärlor för svin" (s. 51)
"Ich komme später zurück" [översattes med] "jag kommer tillbaka med spättor" (s. 89)
"Dramat är gjort med en fart och en friskhet, som kommer eftertankens kranka blekhet att förstummas" (s. 103)
"... och har nämnden i övrigt sökt motverka varje åtgärd till förhindrande av ökad alkoholförbrukning" (s. 149)

Etc. Mycket skadeglädje för en språkpolis!

Föredragets ämne

Föredraget jag nämnde i förra posten handlade om autism och Aspergers syndrom. Fascinerande ämne! Det är inte klokt hur svårt personer med dessa diagnoser måste ha det i vissa situationer. Det som flertalet människor tar för givet är inte alls självklart för dem. Särskilt knepigt kan det bli t.ex. om en autistisk person fäster sig vid en enda detalj hos en annan människa och denna person sedan inte längre kan förknippas med denna detalj. (Exempel: person A brukar ha blåa jeans. Plötsligt en dag har A inte längre blåa jeans. Då är den personen inte längre A - enligt autisten.) Då rasar världen nästan samman för den autistiske personen.

Läs mera här.

Dagens irritationsobjekt

Personer som inte kan hålla flabben under föreläsningar borde inte få vistas i samma rum som föreläsaren. I dag var jag och lyssnade på ett föredrag och var väldigt nära att resa mig upp och ställa till en stor scen. Jag har kraftigt nedsatt hörsel, har svårt för att lokalisera ljud och är extremt känslig för vissa sorters ljud. Det fanns en person i publiken som, med en retfull stämma, för sin bänkgranne kommenterade allting föreläsaren sade och det irriterade mig något oerhört - i synnerhet som jag inte kunde lokalisera störningen i fråga. Varför kan vissa människor inte bara vara tysta och lyssna? Varför måste de kommentera allting medan talaren håller på? Man borde sätta munkavle på dem innan de släpps in till föreläsningar.

Bäddat vitt

Tidigare i dag var jag ute och körde en hyrbil och hade ingen särskild tidspress. Plötsligt låg det en blomsteräng till höger om mig. Jag stannade på en parkeringsplats och tänkte ta mig in på ängen. Det var ingen poäng. Där var ett elektriskt stängsel som jag inte hade lust att forcera. Men vid sidan om - utanför stängslet - fann jag denna lilla hop:

Sens moral? Stanna upp lite oftare. Ta mikropauser i vardagen. Se undren mitt i allt som ytligt sett kan te sig tradigt.

Ed Wood - en träskalle?

Här tänkte jag lägga ut en bild - omslaget till den här filmen. Men Blogger krånglar, så jag struntar i det.

Åtta poäng av tio möjliga? Jag vet inte - jag är skeptisk. Jag gillar inte att man driver med folk. Ed Woods öde är ju tragiskt. Han borde haft en rådgivare, kanske t.o.m. en god man. Hans självbild var uppenbart totalt felaktig. Han jämförde sig själv med Orson Welles - och då hade han inga låga tankar om sig själv. Det räcker att se den här filmen en gång, tycker jag. Jag skulle bara bli deprimerad av att se den igen.

Jodie har en plan

Nu har jag sett den här:

Att filmen är spännande att se beror till stor del på Jodie Fosters skådespel. Hon är briljant. Men resten av filmen? Det förekommer en del snygga zoomningar och åkningar, och planet är ett imponerande bygge. Men sedan? Tja. Den här recensionen stämmer ganska bra överens med min egen åsikt, fastän jag är beredd att pilla bort en prick på tärningen.

För övrigt undrar jag varför amerikanska hjältefilmer alltid skall ha en jobbigt krystad scen där folk applåderar. Det blir gärna lite "too much".