På andra sidan drömmarna

Åh, vad jag tycker om den här dubbel-CD'n.

Enligt min ringa mening är det här hans Mästerverk. Samtidigt får det mig att fundera kring begreppet "pretto". Här är han på sätt och vis väldigt pretentiös och i normala fall har jag svårt för det pretentiösa. Men här slukar jag det med hull och hår. (Jag skulle antagligen bli ett segt och knepigt fall för en "hjärnskrynklare", ty jag är så inkonsekvent och svårförutsägbar.) Det stör mig inte ett skvatt att han här blir svulstig och tar väldigt stora ord i sin mun. Han balanserar så snyggt på lina och trillar aldrig ner i pekoralens träsk. När jag lyssnar på detta är jag nästan beredd att hävda: Lundell är som bäst när han är som mest utdragen. Bitar på 7, 8, 9 minuter eller mera får honom att framstå som en mästare. Här återfinner vi sådana guldkorn som "Gott att leva" (7:55), "Skandinavien" (7:35), "Låt dom prata" (9:34), "Paradise Park" (8:51) och "Connemara" (16:51). Ah, det är så bra att jag får gåshud och blir tårögd av rörelse. Jag vill ha en CD-samling med enbart Lundells maratonlåtar! (Länktips)