En välkomnande kyrka?

Tidigare i dag pratade jag med en person om kristen tro, om kyrkan och om öppenhet. Vi kom att tala om känslan av att vara välkommen. En kyrka som inte förmedlar den känslan till besökaren är en skum kyrka, tyckte vi. Kyrkan måste vara en plats dit man kan komma i all sin uselhet, när man är som mest nere och känner sig som mest värdelös och rutten. Jag menade, att alla fina, vackra ord om förlåtelse och kärleken som störst av allt måste konkretiseras i handling, t.ex. hos stadsmissionen. Dit borde man kunna komma även om man ålar in medelst hasning och har en spruta dinglande i ett armveck. Om inte - varför är man då icke välkommen? Är då lasarettets akutintag den enda plats där man kan få lite mänsklig kärlek och omtanke?