Förlorad vid översättning - typ

Den var värd alla priser den fick. Det här är en av mina starkaste favoritfilmer.

Det kunde inte ha varit lätt att slå sig in i filmvärlden som Francis Ford Coppolas dotter. Förväntningarna var förmodligen högt ställda. Men oj, så bra hon lyckades.

Jag har roat mig med att leta upp amerikanska recensioner till detta mästerverk. Carrie Rickey menade, att filmen var minst tre saker på en gång: en kvasiromantisk komedi, en lyrisk reseskildring och en meditation kring det märkliga fenomenet att våra moderna tekniska hjälpmedel som egentligen skall närma oss till varandra (fax, mobiltelefoner, digitalbilder etc.) tvärtom fjärmar oss från varandra. Jag tycker personligen, att den scen vari det kommer ett fax hemifrån USA (om ett färgval) till Bill Murray när han ligger på hotellrummet i Tokyos affärsdistrikt och slappar i sin sömnlöshet - ja, den scenen är obetalbart skickligt gjord.

Ty Burr tyckte, att "Lost in translation" handlar om det statslösa varandet och om två vilsna själar som finner varandra - just i denna vilsenhet. Det är ingen kärlekshistoria. Filmen är samtidigt djupare och enklare än så. Det handlar inte alls om sex. Båda är f.ö. alltför trötta för sådant. Och "filmen får ut mer av ingenting än vad de flesta filmer ens försöker" - min direkta översättning.

Peter Travers ansåg, att både Bill Murray och Scarlett Johansson gjorde rollprestationer som kommer att bli omtalade i åratal framåt.

Stephen Hunter tyckte, att filmen till stor del handlar om intimitet. Filmen andas en känsla av tillit, av samhörighet, av helhet gentemot en värld full av idioter och intrigmakare. Och sex skulle förstöra den känslan.

Elvis Mitchell, slutligen, menade att filmen genomsyras av en glädje över att göra film. Och ljudet används på ett så snyggt sätt att det nästan tar andan ur dig.

Till sist vill jag bara tillägga, att filmen innehåller några fantastiskt roliga scener där Bill Murrays minimalistiska spelstil firar triumfer. Inte buskis, inte gapflabb - nej: finess.