En odödlig platta med Leonard Cohen

Ingen skivsamling är komplett utan denna:
(Omslaget är scannat och därför inte komplett.)

Detta album kom ut 1971 och har följt mig genom livet sedan dess. Jag blir aldrig någonsin trött på musiken och texterna här. Jag rankar denna platta som hans näst bästa - endast "Ten new songs" är bättre.

För att återgå till "Songs of love and hate"... Här finns sådana odödliga mästerverk (Jag vet, det är en klyscha, men här passar den!) som "Avalanche", "Last year's man", "Love calls you by your name", "Famous blue raincoat" och "Joan of Arc". Så originellt, så stämningsfullt, så chosefritt och äkta. En kvinnlig bekant sade när hon hörde den här skivan första gången, att Leonard Cohen hade en väldigt sensuell röst. Jag kan förstå det. Jag är inte intresserad av män på det sättet s.a.s., men jag kan mycket väl begripa att kvinnor kan "falla" för en sådan röst.

Musiken är ju långt ifrån vacker på samma sätt som t.ex. "Air" av Bach, men den har ungefär samma effekt. Man blir lugn och filosoferande av att lyssna igenom hela plattan. Man känner sig djup - trots att man kanske inte begriper hälften av vad han egentligen menade. Kolla texterna via den första länken jag gav här ovan. Det är sann poesi. Om någon singer/songwriter skall kunna tävla med Bob Dylan om Nobelpriset så är det Leonard.

Låt oss avsluta denna post med den här liveupptagningen.
"Myself I long for love and light,
but must it come so cruel, and oh so bright?"