Återanvänt. 24

Den 31 mars 2005 skickade jag ett mejl till tre vänner. Det handlade om chefer och hjältar. Av självbevarelsedrift hoppar jag över stycket om chefer. Här följer alltså stycket om hjältar (fast det glider in på ämnet chefer i alla fall).

"Såg på TV att Janne Bylund och en norsk samlevnadsexpert skall ha någon sorts underhållning om pappor som vardagshjältar. Och visst har norrmannen rätt: Ola Skinnarmo är ingen hjälte. Han åker skidor till Nordpolen eller vad det nu är han gör. Men varför? Till vilken nytta? Vad är poängen? Det är ju redan gjort. Och vem hjälper han med det? Man kan fråga sig om inte äventyrare sådana som Skinnarmo egentligen är ömkliga typer som inte kan hävda sig på något annat sätt - utan måste göra något extra spektakulärt för att få sina namn förevigade på någon plakett eller hamna i Guinness rekordbok eller nå't. Nej, de verkliga hjältarna finns runt omkring oss, i vardagen. Tänk bara på alla ensamstående mammor som får vända på varenda krona för att få allting att gå ihop, mitt ibland blöjor, barnmatsburkar, tvätthögar, dammråttor etc. Får en sådan person ett åttasidigt färgbildsreportage i Aftonbladets söndagsbilaga? Å nä. Eller tänk på alla vanliga knegare som aldrig drömmer om att bli chefer eller ens någonsin funderar i de banorna. De är ofta så väl medvetna om sina egna förtjänster och tillkortakommanden att de inser att de egentligen har ett jobb som passar dem ganska väl. De flesta av oss inser att vi skulle bli katastrofer som chefer. Men så finns det alltid sådana figurer som inbillar sig att världen skulle bli mycket bättre om de vore t.ex. generalsekreterare i FN. Jag undrar bara: Var i all sin da'r hämtar vissa personer sitt oerhörda självförtroende ifrån?!?! Varför har de ingen självdistans?!?! Varför ser de inte sina egna begränsningar?!?!"