Det hände och kan hända igen

Vi får aldrig glömma. Vi måste hela tiden påminna oss själva. Detta är vi kapabla att göra mot varandra. Detta kan hända igen.

"Sonderkommando : ett vittnesmål" (2008) bygger på intervjuer med Shlomo Venezia. Han överlevde nazisternas judeutrotningar. I ett förord av Simone Veil (ej att förväxla med Simone Weil) kan vi läsa:

"Så hur överlever man i detta helvete där den enda utsikten är det ögonblick då man själv ska dö? På den frågan har varje deporterad sitt eget svar. För många, som Shlomo Venezia, gällde det att sluta tänka: 'De första tio tjugo dagarna var jag i konstant chock över det enorma brottet, sedan slutade jag tänka.' Varje dag hade han hellre dött, varje dag kämpade han ändå för att överleva." (s. 13)

Längre fram i boken beskriver Shlomo Venezia sina tankar kring det faktum att han blivit placerad i "Sonderkommando" (i Auschwitz-Birkenau):

"'Vad betyder Sonderkommando?'
'Specialkommando.'
'Special? Varför då?'
'Därför att vi måste arbeta i krematoriet... där man bränner människor.'" (s. 61f)

Vissa judar fick alltså hjälpa SS-soldaterna före och efter dödandet av andra judar - utstuderad ondska.

"Jag hade fått en sax för att klippa av håret på kvinnorna. Vi klippte bara dem med långt hår, aldrig några män. (...)
När vi var klara med hårklippningen och utdragningen av guldtänder kom två personer som tog kropparna och lade dem i en varuhiss som gick upp till bottenvåningen där krematorieugnarna fanns. Avklädningsrummet och gaskammaren låg i källarvåningen. (...) De som stod däruppe drog ut kropparna och lade dem två och två framför ugnarna." (s. 77)

I boken finns en del tuschlaveringar gjorda av David Olère. Exempel på hans konst kan du se bl.a. här. Han dog i Paris 1985 - inte p.g.a. sjukdom, nej, men i förtvivlan över att vissa s.k. intellektuella påstod att judeutrotningarna aldrig ägt rum utan bara var sionistisk propaganda.

I ett efterord av Marcello Pezzetti, "Historiker med särskild inriktning på Auschwitz [&] Chef för Förintelsemuseet i Rom" får vi veta:

"Det 'smutsiga arbete' som fångarna tvingades till, i tvåskift på tolv timmar vardera, bestod i att följa dem som skulle gasas ihjäl till avklädningsrummet och se till att de inte förstod vilket tragiskt öde som väntade dem, hjälpa dem att klä av sig så fort som möjligt, samla in deras kläder medan SS-soldaterna dödade de stackars människorna, dra ut kropparna ur gaskammaren, dra ut tandproteser, guldtänder och klippa av håret på kvinnorna, bränna kropparna i krematorieugnarna eller i massgravarna ute i det fria, krossa benen, kasta askan i Wisła, rengöra gaskammaren och vitkalka väggarna så att den var redo för 'behandling' av nästa transport. Inte i något endaste fall medverkade fångarna i Sonderkommando i själva dödandet." (s. 177)

"Arbeit macht frei"... Man kan fråga sig om det hela hade varit möjligt utan tysk ordning, organisation, logistik etc. Min förmodan är att det hade varit möjligt ändå. Den nazistiska judeutrotningen är förvisso inte den enda pogromen. "When will they ever learn", heter det i en sång av Pete Seeger. Det kan man undra.

Vad jag mer kan undra över när jag nu har läst denna bok om konkretiserad ondska är t.ex. dessa två frågor:
1. Hur kunde Gud låta det hända?
2. Hur kan judar fortfarande tro på Gud?

Mitt svar på fråga 1 blir:
Gud lät det hända för att det skulle bli oss en läxa. (Läxan att vi människor kan bli alltigenom onda mot varandra.)
Mitt svar på fråga 2 blir:
Se svaret på fråga 1.