Depp

Så var det med det. Den svenska sommaren är nu slut. Jag deppar inför tanken att behöva jobba på måndag igen. Och när jag deppar vill jag vältra mig i deppighet. Jag tänker: "Man måste ner i botten. Sedan finns det bara en väg: uppåt." Således körde jag en runda alldeles ensam, tyckte synd om mig själv, blåste på i 120 km/tim och tänkte att det kanske vore lika bra att köra rätt in i en bergvägg. Jag lyssnade på Dylans "Blonde on blonde" - min ständiga följeslagare när jag är nere.

"Then time will tell who fell
and who's been left behind,
when you go your way and I go mine"
"Sooner or later, one of us must know
that I really did try to get close to you"
"Mona tried to tell me
to stay away from the train line
She said that all the railroad men
just drink up your blood like wine"
"We sit here stranded, though we're all doin' our best to deny it"
(Jag hävdar copyright på mina bilder.)