Några rader om Chatwins "Drömspår"

Den här boken (1988) köpte jag i juli 1992. Jag blev genast fascinerad av den och jag kan fortfarande, 16 år senare, tycka att den är fantastisk. Redan på sida 8 får vi en förklaring till bokens titel: "Det var under Arkadys tid som skollärare han fick kännedom om den labyrint av osynliga vägar som slingrar sig över hela Australien och av européerna är kända under namnen 'drömspår' eller 'sånglinjer', av aboriginerna som 'förfädernas fotspår' eller 'lagens väg'."

Boken handlar till stor del om förflyttning, om vandring, om att inte stanna för länge på en och samma plats. "Större delen av Australiens vildmark var ofruktbar buskskog eller öken, där nederbörden alltid var ojämn och där ett fett år kunde följas av sju magra. Att förflytta sig i ett sådant landskap var att överleva, att stanna kvar på en och samma plats var självmord." (s. 66)

"Alla de stora läromästarna har predikat att människan, ursprungligen, var en 'vandrare i den här världens brännheta och öde vildmark' - orden är Dostojevskijs storinkvisitors - och att hon för att återupptäcka det mänskliga i sig måste göra sig kvitt allt som binder henne och ge sig ut på vägarna." (s. 180f)

Det är därför det känns så befriande att t.ex. blåsa iväg på en motorväg och samtidigt lyssna på Ulf Lundells "Ute på vägen igen" eller någon annan "väglåt". Bruce Chatwin var inte bara klok, han hade också den goda smaken att citera Søren Kierkegaard. I ett brev från 1847 skrev SK:
"(...) varenda dag promenerar jag mig till ett tillstånd av välbefinnande (...) jag har promenerat mig till mina bästa tankar (...) Alltså, om man bara fortsätter att promenera blir allt bra." (s. 190)

Finns det en rädsla nedärvd i våra gener från den tid då vi ständigt hotades av rovdjur? Chatwin tycks ha menat det. "(...) alla dessa 'förbryllande fobier' som Freud sökte men inte lyckades förklara, kan i själva verket förklaras av den ständiga närvaron av rovdjur i människornas urtidshem." (s. 258)

"Det är en allmän biologisk regel att flyttande djurarter är mindre 'aggressiva' än stationära. (...) Själva flyttningen är, som pilgrimsfärden, den svåra resan (...) Djurrikets 'diktatorer' är de som lever i en överflödsmiljö. Anarkisterna är, som alltid, 'landsvägsriddarna'." (s. 303)

Bruce Chatwin dog alltför ung. Han borde haft mycket kvar att ge oss läsare. Det finns alltför få sådana personliga röster som hans. Han hittade annorlunda vinklar och ingångar. I hans böcker finns ett tilltal, ett allvar, en originalitet och en stil som jag uppskattar väldigt mycket.