En väldigt tråkig bok om en spännande person

Den här hade kunnat bli en fantastiskt bra bok, men det blev den inte. Keith Knox' "Jazz amour affair - En bok om Lars Gullin" kom ut 1986. Men den verkar inte färdig.

Det är kanske inte så lätt att göra en bok baserad på bandinspelade intervjuer. 150 sidor av bokens totalt c:a 220 sidor bygger just på intervjuer - gjorda av Keith Knox. Det är intervjuer inte bara med Lars Gullin själv utan även med olika personer som stod honom nära, i privatlivet eller i musikerlivet.

Jag skulle kunna tänka mig att Gunnar Lindqvist borde haft mera tid på sig att redigera och bearbeta materialet. Nu känns boken slarvig. Det blir det ena långa citatet efter det andra, med hopp från person till person. Det blir aldrig spännande litteratur. Boken hade kunnat bli mycket bättre med stramare tyglar och mera beskrivande och berättande text. Att läsa intervjusvar efter intervjusvar blir snabbt ganska tröttande.

Dessutom har boken en väldigt tråkig och fantasilös layout med två spalter och trist format. Den påminner om en tradig lärobok i samhällskunskap för gymnasiets första årskurs under slutet av 1960-talet. Ett sömnpiller m.a.o.

Visserligen får man reda på många intressanta saker om Gullin, men det kostar på i onödan. Ingen normal läsare orkar läsa vartenda ord i denna tröga textmassa.

Det är trist att konstatera sådant. Lars Gullin var värd ett mycket bättre öde än denna bok.