Självömkan

Det är synd om mig. Jag knegar och sliter utan att någon tackar mig för det. Min fru är på lasarettet. Den stationära datorn har drabbats av virus som tillintetgjort HP Image Zone, så jag kan inte redigera en enda bild på något vettigt sätt. Etc.

Dessutom: Jag ser framför mig 47 veckor av tradiga och enahanda sysslor - innan nästa sommarsemester dyker upp. Vad är meningen med lönearbete? Bara att tjäna ihop pengar för att kunna överleva.

Vad är för övrigt meningen med livet?, kan man undra. Ska' de' va' så här? En ständig rundgång? Samma visa år ut och år in? Ständiga upprepningar? Trampa vatten? Snurra runt i ekorrhjulet? Några veckor i frihet och sedan tillbaka in i spiltan? Tjafs, tjafs och åter tjafs? Oändliga kvasiproblem? Eviga dönickediskussioner? Evinnerliga rapporter om pseudohändelser? Outsinliga mängder skit och strunt i press, radio, TV, böcker och på bio och internet? Onödiga och dumma frågor från alla håll och kanter? Aldrig ett enda tack för hjälpen? Missförstånd, intriger och ondska? Hur skall jag orka?