Paraplyerna i Cherbourg
Det här måste vara en av tidernas bästa "snyftare". Är du det minsta sentimental, blödig eller romantisk, så behöver du nog en näsduk. Själv snöt jag mig nyss med en bit hushållspapper.
I kväll såg jag den för tredje gången. Första gången såg jag den samma år den hade premiär. För ett par år sedan såg jag den igen - och blev besviken. Den här gången blev jag positivt överraskad. Vad lär vi oss av det? Jo, att ge saker och ting en chans till - det kan löna sig. Jag tycker mycket bra om den här filmen. Washington Post skrev - i översättning - "En praktfull romantisk godsak, olik allt annat i filmhistorien". Och visst är det så. Det här är alldeles unikt.
Ingen dialog talas - allting framförs sjungande. Hela filmen är fylld av musik. Det är lätt att tro, att detta faktum innebär att filmen blir arbetsam att ta sig igenom. Så är långt ifrån fallet. Det här är en film som man önskar aldrig tog slut. Det är rent fenomenalt att lyckas göra en film på det här viset utan att det någon enda gång blir pinsamt eller löjligt.
Det var antagligen när jag såg denna film första gången som jag också för första gången i mitt liv började få lite bättre hum om vad kärlek och förälskelse kunde vara för något. De två unga och oskuldsfulla huvudpersonerna är ju så vansinnigt förälskade i varandra och filmpubliken vill dem båda så förtvivlat väl. Men kriget kommer emellan...
Filmens mest kända melodi sjunges bl.a. i den här scenen. Filmen är en lysande bagatell. Det går inte att göra en bagatell med en så pass simpel handling - likt en följetong i "Mitt livs novell" - på ett stiligare sätt. Jag ger därför den här filmen betyget en svag femma. (I min begreppsvärld är en svag femma det högsta betyg en bagatell kan få. Filmer som jag ger starka femmor är inga bagateller.)
Jag vill åka till Cherbourg bara för att andas samma luft som skådespelarna gjorde. Det är inte ett dugg konstigt att den här filmen delvis påverkade Lars von Trier till att göra det långt ifrån bagatellartade mästerverket "Dancer in the dark".
Etiketter: Film
5 kommentarer:
Yes, eller oui, en mycket speciell film. Jag gillar den skarpt, för övrigt också en rasande snygg filmaffisch, har många gånger funderat på att köpa den.
Ha! Va' kul att du också gillar den!
Min favoritsnyftare är Frank Capras A Wonderful Life med James Stewart.
ola: Oops, den har jag missat. Med två så tunga namn som Frank Capra och James Stewart måste den vara värd en närmare koll.
Jag kan bara instämma i Olas rekommendation. A Wonderful Life är en snyftare men också fantastisk film och en gjuten klassiker. För övrigt: Paul Simon sjunger om den, i "Darling Larraine".
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida