Powys om ensamhet

Den är alls icke ett mästerverk, på det sätt som "Självbiografin" var ett mästerverk, men den är likväl en bok mycket väl värd att läsa. Jag kan inte låta bli att hamna i en s.k. kontrafaktisk villkorssats. Jag undrar om inte världen hade varit en bättre plats att vistas i om denna bok (Första engelska utgåva 1933) hade fått större genomslagskraft än t.ex. Ludvig Wittgensteins "Tractatus logico-philosophicus".

Det som gör John Cowper Powys' "Ensamhetens filosofi" läsvärd än i dessa dagar är att den ganska ofta är förbluffande aktuell. Vissa formuleringar är helt "up to date". Det som gör den mindre läsvärd än "Självbiografin" är i mina ögon dess - trots det ganska blygsamma omfånget på c:a 100 sidor - tröghet. Det blir lite flummigt och "konstigt" lite väl ofta - och det bromsar intresset.

Det som väcker min stora sympati är den positiva grundinställningen till ensamhet - på engelska "solitude" (snarare än "loneliness"). I dagar som dessa kan man ofta få intrycket att ensamhet vore något av det värsta som kan drabba en människa. Powys tyckte annorlunda. "Den slappa, enfaldiga sällskaplighet hos så många som vill likna varann, som smickrar, beundrar, åtrår, avundas, plågar och tävlar med varann, är ett försök att undfly denna självets latenta ensamhet." (s. 21)

Fler citat:

"Den flockmässiga intelligensen är en intelligens som hindrar evolutionen." (s. 26)

"Mänskligheten har nått den punkt i sin utveckling, då vi säkert vet att det endast är ett förenklat liv som försätter människorna i det åtråvärda tillstånd vi kallar lycka. Vi har nått den punkt där det blivit uppenbart att det ökade sociala umgängeslivet och hela underhållningsapparaten gör den verkliga lyckan om intet." (s. 38)

"En av de främsta anledningarna till att vi är olyckliga är att vi ständigt upptas av våra relationer till andra mänskor. Befria dig från detta. Retirera så vänligt du kan till ensamheten, och efter en stund ska din själ ha lögat sig så djupt i det svala ursprungliga Varat, att du känner dig i stånd att återvända till mänsklighetens besvärliga arena med en okränkbar och hemlig styrka." (s. 55)

"Den moderna psykologin, med dess tröttsamma påfund att ge morbida och nedsättande namn åt själens mäktigaste yttringar, skulle försöka ge det du gör en etikett som förvandlar en handling av andlig kraft till en galenskapens svaga grimas.
Men det är fördelen med att vara en solitär person. Du har redan lärt dig konsten att betrakta den moderna psykologin med ett distanserat och skeptiskt öga, liksom du lärt dig att stålsätta dig mot vad massmedvetandet kallar - fast måhända felaktigt - sin humor." (s. 56) [Powys hade inte några särskilt höga tankar om Freuds psykoanalys - min anm.]

"Det är märkligt hur djupt dessa förödande massåsikter trängt in i huvudet på folk. Begreppet 'framgång' till exempel, som bara betyder att vara känd för folk som inte har mer hum om verklig förtjänst, verklig värdighet, verklig karaktärsstorhet än om verklig lycka. Vilken futtig, ytlig, fåfäng ambition!
Och det är all denna utåtriktade kamp, denna gemena, avskyvärda, förtvivlade strävan att bli känd, att få makt, som förpestar vårt liv." (s. 89)

"Det finns för mycket åsikter och självhävdelse. Från alla håll är vi medvetna om för många ting - och nästan alla rör de sig för fort! Allt det här nymodiga oväsendet om att man ska hävda sig är ett sjukdomstecken. Vad vi saknar är inte mer hävdelse utan mindre!" (s. 105)

Powys inaktuell? Absolut inte!