Peckinpahs "Straw dogs"

Sedd:

En riktigt obehaglig film. Sam Peckinpah regisserade "Straw dogs" och lämnade därmed Vilda Västern-genren för ett tag. Före denna film hade han regisserat "Det vilda gänget" och "Balladen om Cable Hogue" - två mycket sevärda filmer som slog an olika känslosträngar. Men "Straw dogs" påminner om en Vilda Västern-film. Här är vi dock inte i USA. Vi är i England. Ett ungt par som bor en bit utanför staden väcker stadsbornas intresse. Den unga kvinnan (spelad av Susan George) drar männens blickar till sig. Hennes amerikanske man (spelad av Dustin Hoffman) får hos samma män lite löjets skimmer över sig. Alla tror att han är ett litet bortkommet mattesnille och en riktig mes.

Det hela börjar ganska lugnt. Med små medel - minspel, blinkningar, små rörelser, en och annan insinuation - byggs en misstänksam stämning upp. Hitchcock och Polanski skulle nog ha gjort på ett liknande sätt. När det unga parets katt hittas hängd i hans garderob börjar paret ana att någon eller några vill dem illa. De anar rätt...

Det är klassiskt detta: en skenbar idyll visar sig vara hotad. En gemensam yttre fiende måste inte stärka banden. Fienden kan i stället sätta förhållandet på svåra prov. Kan hon lita på honom? Kan han lita på henne? Helvetet brakar loss ordentligt när en flicka försvinner tillsammans med en smått förståndshandikappad man som tidigare våldfört sig på någon ung kvinna. Flera av de som tidigare befunnit sig i församlingshemmet ger sig ut på jakt efter mannen. Det visar sig så småningom att han befinner sig i parets hem - efter det att mannen (spelad av Hoffman, alltså) råkat köra på honom (våldtäktsmannen, alltså). Nu jävlar... Jag avslöjar inte mer än så om handlingen. Men fr.o.m. här och nästan till slutet (som f.ö. är ganska misslyckat) är denna film i mina ögon nära nog ett mästerverk.

Det riktigt hemska med denna film är dess framställning av hur en tämligen normal människa kan bli väldigt farlig när han/hon inte bara känner sig utan faktiskt är hotad till livet. Att tänka på skottdramat i Rödeby känns inte alls långsökt. Stämningen i filmen får mig också att tänka på den ruggiga och förtätade känslan man fick av John Boormans film "Den sista färden". Ondskan lurar efter nästa vägkrök eller bakom nästa hushörn. Gör ett enda felsteg och du får be din sista bön. Döda eller bli dödad.

Betyg? En stark trea. Det som drar ned betyget är den infantila kvinnoskildringen och den alltför schematiska bilden av befolkningen. Man kunde önska lite mera nyanser. Men att bara ge den en tvåa - som här - känns inte rättvist.