Paul Simon the Great
Nyss slutade jag se och lyssna på den här. Du milde. Jag satt och tänkte på hur orättvis jag har varit mot Paul Simon. Jag har hela tiden tjatat om Dylan, Cohen, Waits och Young som om de vore de enda singer/songwriters att räkna med på andra sidan Atlanten. Men, alltså: när Paul Simon är som bäst finns det ingen som klår honom. Det är lätt att glömma bort honom därför att han inte gjort så mycket väsen av sig. Han har väl aldrig förekommit i några skandaler. Han gör inget bullrande, buffligt eller påstridigt intryck. Han har verkat vara snäll, försynt, lite blyg - t.o.m. en aning tafatt och bortkommen, väckande moderskänslor. Vem skulle gissa att den lille mannen har skrivit några av 1900-talets bästa låtar, såväl melodiskt som poetiskt? Han har antagligen en väldigt stark integritet. Han har väl aldrig sneglat åt vad som var mest trendigt eller mest lönsamt? Han har gått sina egna vägar. Se här en konsertversion av en bit som ingen annan än Paul kunnat skriva:
Läs mera om denne store lille man här.
Etiketter: Konsert, Paul Simon
6 kommentarer:
Men så absolut rätt du har!
Ska genast gräva fram mina gamla LP:n med Paul Simon.
Önskar dig dessutom ett Gott Nytt År!
Tack! Gott Nytt År!
Märkte ni att det i Wikipedia dök upp en fjärde King? Carole.
Har just införskaffat Simon & Garfunkels Live In New York 1967 (en gitarr, två röster) och är beredd att hålla med dig. Låtskrivandet var högklassiskt redan då och stämmorna gör inte saken bättre. Om man avfärdar honom som en lightversionen av Bob Dylan gör man ett misstag.
"Stämmorna gör inte saken SÄMRE" ska det väl ändå vara? Ja, det ska det.
Ola: Helt rätt. Fantastiska låtar och fantastisk sång. Vem kan vara oberörd när Garfunkel sjunger "Bridge over troubled water"? Ingen med hjärta.
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida