Gympa med Talking Heads

Det kunde verkligen svänga om den gruppen. Det här påminner om uppvärmning med Friskis o Svettis före t.ex. en mils löpning.

Men är det inte dubbla budskap här? Texten säger bl.a. "This ain't no party, this ain't no disco, this ain't no fooling around", men filmen ur vilken detta är hämtat heter "Stop making sense". Jag kan ta båda bitarna. Var sak har sin tid.

När jag arbetar är jag allvarlig för det mesta. Det beror på. Är situationen den rätta och personen jag kommunicerar med är på samma våglängd, så kan jag vara väldigt icke-seriös. Det där måste man vara bra på - att "läsa av" andra människors mottaglighet för skämt och lite trams. Man behöver inte lida av Peter Pan-syndromet för att man inte är allvarlig jämt och ständigt. Samtidigt möter jag människor i mitt jobb där jag undrar om de är totalt befriade från humor. Jag skulle vilja införa en ny term för att beskriva motsatsen till Peter Pan. Grandios narcissism är det inte. Napoleon-tokeri är det inte heller. Jag kommer inte på en korrekt term just nu. Torr och humorbefriad är ju inga klart psykologiska begrepp.

Samtidigt kräver jag av mina medmänniskor att de kan känna av min våglängd. Är jag upplagd för skämt eller inte? Kanske det passar bättre att skoja vid ett senare tillfälle?

Hur som helst: videon gillar jag. Jag hade gärna varit med på scenen!