En oavsiktligt löjeväckande öppningsscen?

Onekligen en bra början på en film:

Ändå får den mig att tänka: "Så lätt att parodiera!". Det får mig att fundera vidare. Kan det vara så, att det som vi betraktar som mycket bra och samtidigt väldigt personligt, nästan helt unikt, vill vi också platta till och göra mindre? I min förra post skrev jag ju, att "Ordet" är lätt att göra parodi på. Men är det kanske så, att det som vi erkänner som mästerligt också är det som vi helst vill framställa som lite fånigt? Är det Jantelagen som gör sig påmind? Har vi svårt att tåla Mästerverk? Det är som om vi tänkte: "Här skall ingen komma och göra sig märkvärdig. Vem tror han att han är?". Målningen "Mona Lisa" är väl en av konsthistoriens mest förlöjligade konstverk - kanske just av den anledningen. Blir vi nervösa och osäkra inför det allvarliga och det lite gåtfulla? Om något ställer krav på oss som vi känner att vi inte kan leva upp till - då sätter jagets försvarsmekanismer igång för högtryck. Och vad är mera effektivt än att göra narr av det man inte riktigt behärskar?