A Clockwork Orange

Jag fortsatte. Medan jag strök vuxenkläderna såg jag den här:

Detta måste vara den bästa dystopi jag har sett. Det ruggiga är i hur pass hög grad Kubrick hade rätt. Våldsbenägna ungdomsgäng med egna nyglosor m.m. är ett inte helt obekant fenomen. Givetvis måste en stor del av äran gå till författaren bakom boken - Anthony Burgess. Men även fotografen John Alcott lyfter den här filmen till unika höjder. Det finns egentligen bara en sak som stör mig med den här filmen: att skådespelaren Patrick Magee (i rollen som den misshandlade författaren med den våldtagna frun) spelar över.

Nå, det här är en av alla tiders bästa filmer - av anledningar som jag redan har kommit in på. Den innehåller dessutom en av filmhistoriens bästa soundtrack - med en sällsynt känsla för timing och kombination ljud+bild. Något av det mest uppseendeväckande i den vägen är bilderna på marscherande nazister, krigsscener m.m. - till musik ur Beethovens nionde symfoni, fjärde satsen ("An die Freude"). (Det är f.ö. ett skumt stycke musik... Det har varit favoritstycke för - om jag nu minns rätt - inte bara Hitler utan även Stalin och Mao Zedong. Och så skall det fungera som en sorts signaturmelodi för EU...)

Betyget kan bara bli ett: en femma (på en femgradig skala).