Amarcord

Nu stryker jag igen. Den här gången gäller det handdukar, örngott, näsdukar, löpare, dukar och annat - som inte är kläder men ändå skall strykas. Dags alltså för en film igen. Mitt förhållande till Fellini är lite kluvet. "La strada" tycker jag är en av historiens bästa filmer och "Det ljuva livet" går sannerligen inte av för hackor. Men flera Fellinifilmer har jag svårt för. Det blir gärna lite för mycket av allting. Det är som om han tog sig vatten över huvudet, det spretar åt för många olika håll och manuset verkar nästan vara skrivet av ett vuxet "bokstavsbarn". Kameran fladdrar hit och dit, det är åkningar och panoreringar och zoomningar in och ut, det är musik och prat och ljud hela tiden. Det är massvis med masscener och man lär nästan inte känna en enda person på djupet. Människorna verkar klättra på väggarna och allting blir en salig röra.

Men när det gäller "Amarcord" kan jag på något konstigt sätt stå ut med kaoset och det beror nog på det goda humör som genomsyrar filmen. Fellini visar sin barndoms människogalleri och säger: "Titta, så löjliga och samtidigt tragiska vi människor egentligen är med alla våra krumsprång, fel och brister. Men jag gillar er i alla fall". "Amarcord" är delvis som ett möte mellan Beckett och Åsa-Nisse - på italienska.

Att ge den betyget 7,8 på en tiogradig skala känns adekvat. Mästerskapet lyser igenom både här och där, men för att den här filmen skulle ha fått en tia krävs det mera djupgående karaktärsskildring.