Resa till nattens ände

När jag var ung student och flera år därefter tyckte jag att den här boken (Originalpocket på svenska 1971) var sensationellt bra.

Det tycker jag inte nu. Jag kan tycka, att det är skönt att man kan ändra åsikter genom åren. Det vore ju egentligen hemskt om man alltid tyckte likadant vad som än händer.

Det som jag gillade med den här boken när jag var ung är ungefär det samma som jag nu inte alls gillar med den. Det som var förföriskt med den var dess cynism. När man är ung faller man så lätt för det där cyniska och misantropiska som denna bok är fylld av. Man tror, att man blir världsvan och erfaren den snabba, lätta vägen - utan att anstränga sig nämnvärt - genom att läsa sådant.

Céline hette egentligen Louis-Ferdinand Destouches och föddes 1894 i en förstad till Paris. Denna hans debutroman kom ut hösten 1932 och väckte genast sensation. Han levde ett kringflackande liv, blev fattigläkare, lämnade fru och barn, skrev en antisemitisk pamflett, satt i fängelse i Köpenhamn m.m. och dog helt tillbakadragen 1961.

Denna bok har inspirerat bl.a. Jean-Paul Sartre till att skriva "Äcklet" och Claude Simon till att författa "Vägen till Flandern". Man kan undra varför. Låt mig leverera några ganska typiska citat.

"(...) vill man att folk ska tro att man är förnuftig, finns det inget som går upp mot att vara fräck av bara satan. Är man bara fräck så att det förslår, behövs det inget mera, då är nästan allting tillåtet, ja absolut allting, man har majoriteten med sej och det är majoriteten som avgör vad som är tokigt och vad som inte är det." (s. 57f)

"Det är trist att titta på folk som går och lägger sej, man ser att dom struntar i att det går som det går, man ser att dom inte försöker begripa varför vi är här på jorden. Det ger dom blanka attan i." (s. 179)

"Man ska inte göra sej några illusioner, folk har ingenting att säga varann, var och en talar bara om sina egna sorger. (...) Det enda människan duger till är att åstadkomma en grimas som hon håller på och finslipar hela livet igenom." (s. 260)

"Vi är allesammans vidriga. Det är inget man kan förebrå nån. Njutningar och lycka framför allt. Det är precis min åsikt." (s. 333)

Förr i tiden hade jag kunnat göra vågen åt sådana skenbart djupsinniga, men egentligen vilseledande formuleringar. Nu tycker jag de är förkastliga och usla. De leder inte framåt. De bara gräver djupare i dyngan. Den här boken är bättre oläst. Vik hädan, Céline!