Jag hjälpte väl till på något sätt

I dag har jag talat med en person som jag inte har träffat på länge. Han ville få några kloka råd av mig. Det kändes lite underligt. Saken är nämligen den, att han är fruktansvärt intelligent och begåvad med ett otroligt verbalt flöde - med påföljd att jag känner mig som en mentalt retarderad sengångare i hans sällskap. Det är på sätt och vis kul att han bad mig om hjälp, men på ett annat sätt är det lite tragiskt. Kul därför att han tydligen anser mig ha något klokt att komma med. Tragiskt därför att han egentligen hade alla svar inom sig. Jag kanske fungerade som ett slags förlösare, en sorts barnmorska. Det skall jag nog vara nöjd med.