Dancer in the dark

Jag har strukit i timtal i dag. Det var läge för en film. Jag rotade bland våra gamla VHS-band och valde den här filmen:

Jag kan inte låta bli att tycka så: Lars von Trier är ett geni. Jag insåg hans storhet när jag hade sett "Breaking the waves". Efter det har jag sedan fallit för "Riket", "Idioterna" och "Dogville". "Dancer in the dark" blev en favoritrulle redan efter första titten. Jag kan i normala fall tycka det är jobbigt med handkamera, men när det gäller von Triers filmer bekommer det mig inte lika starkt.

Hans filmer är inte lättsmälta. Det är inga "drive in"-filmer, snabbt ituggade och snabbt glömda. Nej, det här är filmer som ruskar om och berör. Jag har gråtit mycket till hans filmer. Trier har i en intervju i danska tågtidningen "Ud & Se" sagt - i min översättning: "Jag är mycket moralisk. Ett förtryckt folk har alltid rätt." Och han vill gärna göra som Brecht - försöka göra publiken mera medveten. Den som letar efter ren underhållning får gå någon annanstans. Och nuförtiden verkar sådant dra ner betyg på t.ex. filmer. En film som mera får dig att börja ifrågasätta grundvalarna i ditt liv, mera än att ge dig en stunds verklighetsflykt, verkar vara dömd att icke kunna få högsta betyg.

Lars von Triers idé om en "Guldhjärta"-trilogi var fullständigt briljant. (Läs gärna om "Guldhjärta" här.) Dock tycker jag, att "Idioterna" inte håller måttet i jämförelse med de andra två. Visserligen var manuset till "Idioterna" makalöst kul i all sin skruvade stomme, men "Guldhjärta"-temat försvinner nästan.

I både "Breaking the waves" och "Dancer in the dark" är hänvisningarna till sagan om den självuppoffrande flickan glasklara. Det blir samhällskritik. Ty var hamnar dessa sköra, altruistiska och givmilda typer som inte riktigt passar in i samhället? Bess och Selma är båda en sorts outsiders som många tittar snett på eller betraktar som lite väl udda, ja, kanske t.o.m. en aning bakom flötet. Vissa elaka och onda människor utnyttjar Guldhjärtas godhet för egen vinnings skull. Förr eller senare går Guldhjärta under. Så kallt och hårt är samhället inrättat.

Lars von Trier ställer de tuffa frågorna. Han håller inte på med trams och flams. Här är det allvar - på liv och död. Det är inte alla gånger han levererar klockrena svar, men under tiden som du ser hans filmer är du med om magnifika stunder i filmens historia. Han vågar ta ut svängarna, han tar nya grepp, han ser nya infallsvinklar, han är inte rädd för någon.

Betyget på den här? En femma.