En klen tröst

Nä. Jag kan inte stämma in i hyllningskören. Jag förstår inte varför så pass många recensenter blev alldeles till sig. Jag tycker inte detta är någon märkvärdig bok om att mista en person som stått en väldigt nära.

Det kan ju bero på, att Joan Didion var en helt obekant person för mig när jag satte i gång att läsa boken. Men det beror nog inte bara på det. Jag anser, att hon skrev alldeles för mycket om väldigt privata saker. Det där snacket om att det mycket privata på något mystiskt sätt automatiskt blir allmängiltigt håller jag inte med om. I den här boken tycker jag vi får reda på saker som vi s.a.s. inte har bett om och inte mår bättre av. Jag instämmer f.ö. med "Bokhora" här.

Det här är en bok som inte ger så mycket nytt. Att den skulle vara djupsinnig och väldigt klok är något som i alla fall går mig förbi. Jag finner det mesta ganska trivialt och dessutom relativt mediokert beskrivet. Ett sådant här citat kanske imponerar på en del, men det imponerar inte på mig:
"Sorg visar sig vara en plats som ingen av oss känner till förrän vi når fram till den." (s. 209).
Det är ju närmast en truism.

Det finns en massa annat som påminner om truismer. Att vi minns så mycket skenbart likgiltigt, att vi blir irrationella när vi sörjer, att vi hoppas få den döde tillbaka, att vi ältar och ältar och ältar - att vi hoppas vårt tänkande skall ha magisk effekt (Därav titeln) etc. Visst kan jag känna medlidande med henne. Jag är inte gjord av sten. Jag har själv sörjt. Jag vet hur det känns att mista sina föräldrar, jag vet hur det känns att mista nära och kära kollegor. Jag tror, att jag kan leva mig in i hur hon har haft det. Men om man vill hitta den bästa boken om sorgearbete får man leta någon annanstans.