IB om IB

Den här boken är inte alls så tråkig som den ser ut:

Synd bara att jag snart måste lämna tillbaka den. Det är irriterande när man inte får låna om en biblioteksbok därför att en annan låntagare har reserverat den. "Bäst att det är viktigt!", kan jag tänka då. Nu måste jag forcera läsningen och hoppa över hälften. Retfullt. Störande.

Nå, vilken bok handlar det om? "Bergman om Bergman". Filmnördarna - får man använda en så nedsättande term? - Stig Björkman, Torsten Manns och Jonas Sima träffade Ingmar Bergman inför detta projekt i Filmstaden (Solna) i januari 1968. Alla tre intervjuarna var engagerade i tidskriften Chaplin vid den tiden. Förordet till boken skrevs den 1 maj 1970 och boken gavs ut samma år.

Det är med blandade känslor jag läser en sådan här bok. Vi har dels det underdåniga svansviftandet, vi har dels den arbetsamma skrytsamheten. Intervjuarna är samtidigt så vördnadsfulla inför Mästaren som de vill visa sig på styva linan genom "name dropping" och ansträngda paralleller - och på det viset försöka imponera på intervjupersonen (IP) och läsarna. En av intervjuarna kunde t.ex. antyda att IB (IP) i något sammanhang inte var så väl påläst som han borde ha varit. Suck.

Boken behandlar Bergmans samtliga filmer fr.o.m. "Hets" (i regi av Alf Sjöberg) från 1944 fram t.o.m. "En passion" från 1969. Det kommer också i slutet av boken med ett avsnitt om "Fårö-dokument". Efter den ofriviliigt forcerade läsningen känner jag mig nu sugen på att se om samtliga Bergmans filmer fr.o.m. "Nattvardsgästerna" från 1961.

Jag har ju i ett tidigare sammanhang påpekat att Bergmans filmer har övertolkats. Här fick jag vatten på min kvarn. Jonas Sima ställde följande fråga:
"Om man ser trilogin som passionsberättelsen: Getsemane, offerdöden och graven. Då kan man se Persona som uppståndelsen. Kvinnorna representerar Kristus - Karin i Såsom i en spegel, Märta Lundberg i Nattvardsgästerna, Ester i Tystnaden, Elisabeth Vogel i Persona."
På detta svarade Bergman: "Nej, inte alls!"
Då kontrade Jonas Sima: "Du är helt ointresserad av en sådan tolkning?"
Bergman: "Totalt - den går alldeles för långt." (Citerat från sidorna 206f)

Mera Jonas Sima: "Göran O. Eriksson skrev i en recension av manusboken "Persona" att du tillhör de regissörer som ger ett intryck av att vara större än summan av dina skådespelare, och 'det är hans största svaghet som filmman', tillade han. Han syns mena att skådespelarna bara blev dina instrument och att de aldrig blir sina egna instrument som ljuder med egen ton och egen röst, om jag förstått honom rätt."
På detta svarade Bergman:
"Det är också en sån där klyscha som jag inte alls förstår. Utan skådespelarnas styrka eller initiativ eller stimulans eller det fantasieggande eller intellektuellt klara och kapabla hos de skådespelare som jag samarbetar med skulle jag aldrig klara att genomföra något som jag har skrivit själv. De tar hand om det och gör det till sin egendom. (...) inte fan leder jag de där människorna någonstans. Inte fan säger de OK och gör som jag säger. De använder det jag kommer med som ett material för sina gestaltningar. (...)" (Citerat från sidan 218)

Jag skall låna denna bok en gång till för att studera den ännu närmare. Så bra är den.