Lundells debutalbum

Den här plattan köpte jag direkt när den kom ut 1975:

Den håller än - till stora delar. Två spår blev genast mina favoriter och de är fortfarande de två låtar på detta album som jag gillar bäst: "Stockholms City" och "Jag går på promenaden". De är svängiga och medryckande, lite av "floor fillers". Töntar som påstår, att Ulf Lundells musik är depparmusik vet inte vad de pratar om.

Redan på detta första album kan man ana vad som komma skulle. Han hade genast ett personligt uttryck och fotot på omslaget avslöjar en viss attityd. Vi ser en ung man som inte tänker låta sig förtryckas, han verkar lite nonchalant och samtidigt lite spjuveraktig - med lite bus i blicken. - Eller är detta efterhandskonstruktioner av mig? Skulle jag ha skrivit så 1975? Hypotetisk fråga.

Hur som helst: han slog igenom med dunder och brak. Året efter skulle romanen "Jack" komma ut. Resten är kulturhistoria - fortfarande levande. Hans produktivitet är ju enorm och mycket imponerande. Vilken karriär han har gjort! Men jag har skrivit det förut och jag skriver det igen: Han borde ha en förlagslektör som vågar skälla ut honom för hans mångordighet. Lektören borde ta Ulf i örat och säga till på skarpen: "Stryk där, stryk där. Det där är onödigt omtugg. Det där tillför ingenting nytt. Det där är totalt likgiltigt. Kapa! Såga! Återkom med hälften." Men det kvittar vad han hittar på. Jag tänker vara där och snoka för att se vad som händer.

(Jag märker nu, att jag på senaste tiden här på bloggen har ägnat mig mycket åt mitten av 1970-talet. Jag begriper inte varför. Det är inte planerat - det bara blev så.)